Jag gav min kropp till högstbjudande.
För den var ändå inte min.
Alla andra ägde den.
Och jag ägde ingenting.

Jag sökte eufori och adrenalin
i vartenda hörn som fanns.
Det enda som fick mig att fortsätta leva.
Impulsiviteten satte mig i trans.

Jag gjorde misstag efter misstag.
Om och om igen.
Men jag var ändå inte värd någonting.
(är)
Ångesten blev min vän.

4 år senare.



Börjar allt om igen.