mina murar rämnar
den stenlagda ointagliga fästningen darrar
helt utan min påverkan börjar den vittra sönder
spricker
faller i bitar

släpper det krampaktiga taget om mitt hjärta
som försiktigt börjar slå livets slag igen
på väg bort är begränsningen
det trånga utrymmet
min låsta själ

sensorerna i min kropp ger utslag
en skör kontakt mellan nervtrådar
en påbörjad läkningsprocess
det finns tankar i min hjärna
som säger

detta vill dej bara väl


©yvonne eriksdotter 2011