Läste igenom föregående kapitel och konstaterade att jag var både klok och knäpp, en kombination som jag tror är bra. Jag är fortfarande sådan och jag tror att just de egenskaperna har hjälpt mig genom livet.

I det stora hela hade jag det bra. Jag kände mig trygg med tanterna, jag fick god mat, jag älskade det lilla röda huset med alla böcker att läsa och orgeln att spela på. Jag började skolan tidigt och sög åt mig all kunskap jag kunde få. Jag hade en bästa lekkamrat som jag ska berätta om senare. Jag hade andra vuxna som såg mig som jag också ska berätta om.
Förutom tvånget att gå i kyrkan varje söndag och uppdraget att läsa högt för Tant Anna (som jag faktiskt tyckte var roligt) hade jag inga krav på mig. Jag fick stor frihet att göra vad jag ville.

Jag älskade att ströva ute i skogen. Jag gick längs stigen från Lusthuset upp på en rullstensås och sedan längs hela åsen. Stigen gick ner på andra sidan till ån, Nossan, som flyter genom Fåglum. Dit gick jag aldrig själv, för det blev lite skrämmande mörkt och fuktigt när man gick ner från åsen.
Uppe på åsen fanns ett stort stånd med odon och dem åt jag av. Somliga säger att de är giftiga, vilket är fel. Däremot smakar de ingenting, men de är saftiga och jag åt massor.
Lite längre bort fanns en stor sten som brutits loss från berget. På toppen fanns en vass kant som jag brukade balansera på. En gång halkade jag på den våta stenen när jag balanserade och skadade mig väldigt illa. Det ska jag inte berätta mer om.

Huset låg några hundra meter från den stora landsvägen. En mindre väg ledde förbi det till en stor gård längre bort. Det var något skrämmande med den gården, så jag gick aldrig ända fram till den, men en bit kunde jag gå längs vägen. Jag gick oftast så långt som till den stora eken.
Strax efter eken viker vägen av mot höger och nedför en backe. Där, på andra sidan av en kohage, fanns mitt smultronställe. En sluttning full med smultron. Det gällde att ta sig förbi korna för att sedan kunna njuta av smultronen, trä upp dem på strån och ta med hem för ytterligare njutning. Smultron kan bara plockas på strån.
Jag njöt av att gå omkring ensam i naturen. Tanterna var konstigt nog aldrig oroliga när jag var ute. De litade på att jag skulle komma hem när jag var hungrig.

Jag har alltid varit bra på att sysselsätta mig själv. Jag lekte mycket ensam. På somrarna var Lusthuset min lekstuga. Jag älskade det lilla sexkantiga huset, med väggfasta smala bänkar och vita spetsgardiner.
Jag hade också en lekhörna utanför tanternas hus. Där fanns en bänk och när det hade regnat höll jag på och hällde vatten ur och i burkar av olika storlekar. Jag hade ett helt laboratorium på bänken.
Ofta ritade jag upp en planritning på ett hus i sanden och lekte att jag bodde där. Jag gjorde också djur av kottar och pinnar.

I det stora hela hade jag ju det bra, men trots allt fanns den stora längtan ständigt med mig…