Livet är tröttsamt... eller så är det jag som är tröttsam i livet...
Vad vet jag.
Ärligt talat så tror inte jag förstår vad grejen är.
Vad ska man göra med existensen man fått som gåva.
Det är ju inte som att jag vill någonting,
att jag känner någonting eller ens har någon sorts planering...
... kanske för den närmaste timmen eller så, inte längre.
Jag är nog deprimerad... alla symtom jag kan se säger att jag är det.
Men jag är inte bitter, kommer inte ge upp att förgäves försöka.
Mina ordval är inte de bästa, men jag försöker... tror jag.
Så ok, jag kan inte riktigt glädjas för mig själv,
men det finns heller ingen avundsjuka här.
Jag tycker det är fantastiskt att se människor som förstår hur man lever,
att se ansikten med ögon som är helt öppna
och inte fixerade vid en punkt i golvet.
Jag ser dem då jag måste titta upp för att inte gå in i en värmande betongvägg,
eller en kärleksfull lyktstolpe på vägen från någonting till någonting annat.
Jag vet att jag inte tillåter mig själv att känna,
att jag fördriver tankarna innan de växer sig fast till någonting verkligt.
Jag vet alla mina små tjafsiga, självskapade problem...
... de är verkliga. Ibland känns det som att det är de som bygger upp mig till en helhet.
Ett tunt lager skinn, innanför det... mest tomhet.
Jag har känslor, jag har mängder av känslor...
... så länge de inte har med mig att göra.
Ingenting är liksom verkligt i mig, för mig... allt är blekt, som om jag aktivt suddar bort dem så fort de uppstår... eller, försöker uppstå.
Men jag älskar dig, du som jag inte känner...
Vem du nu än är så kan jag lätt dö för dig, om du bad om det.
Jag vet inte varför det känns så, och att det känns så lätt utåt samtidigt som det är så omöjligt inåt.
Det finns inget hat i mig, ingen äkta glädje, ingen värme och inga tankar... utom då jag kan ge... vara och hjälpa... allt annat känns så otroligt meningslöst...
Jag önskar jag vore död, men om jag vore död så skulle jag aldig kunna vara till hjälp för någon... så jag kan inte vara död... jag måste vara vid liv... medveten... andas och existera, vare sig det gör ont i mig eller ej... för någon okänd annan... någonstans... kanske, i framtiden... kanske jag kan hjälpa någon med någonting...

Det känns så otroligt dumt... ett helt liv har skapats för mig, helt i onödan...

Jag är så trött... så satans trött... alltid så trött...

... måste lära mig att utnyttja mellanrummen bättre... texten ser överfull ut...

/