I huvudet ter sig gångarna raka, tankegången har sällan följt någon annans vilja än sin egen.

Varför vill huvudet en sak och hjärtat något annat?

Vad har vi känslor till när dem förgör oss inifrån?
Det var inte såhär jag ville ha det.
Inte då och inte nu.

Jag önskar det fanns en hjälte i närheten men vi tillåts bara drömma om det.
Det går inte längre tala om oss, likt ett par.
Med mina kort i handen kan jag lika gärna lägga mig.

Vi en evighet dessa ord jag har malt i huvudet smakat på orden och inget av det är.
Är det idioti att tycka om någon så länge?

Jag släppte aldrig din hand när du gjorde det.

Vi i en evighet finns inte mer. Du är någon annans och jag har svårt att tro på kärlek.

Faktiskt så har jag ingen tilltro till den.