En familj som jag var hos ganska ofta, var familjen Johansson i Skräddaregården. Tant Agnes och farbror Ejnar var på något sätt släkt med tanternas äldsta syster som var gift.

Det fanns två barn i familjen, Gerd och Sture, båda några år äldre än jag. Min syster Leena och Gerd var jämngamla och umgicks mycket och på så sätt hamnade jag också i Skräddaregården. Den låg en bit bort, så vi cyklade dit. Först satt jag bak på pakethållaren , men så fort jag lärde mig cykla, for jag dit själv. Ibland sov jag över.

Skräddaregården var en bondgård med hästar, kor, grisar och får. På kökstrappan stod en hel arsenal med svarta träskor i olika storlekar, det var bara att hoppa i ett par av passande storlek. Skulle man ut i ladugården var det träskor som gällde och man gick aldrig in med dem.
Gerd och Sture hade sina egna aktiviteter, så jag var mest i köket med tant Agnes. Hon stod alltid vid spisen och diskbänken, för det var strikta matrutiner hela dagen. Tidigt på morgonen gick farbror Ejnar ut i ladugården och efter ett par timmar kom han in och åt en ordentlig frukost. Sen var det elvakaffe med dopp. Mitt på dagen åt man middag och så blev det eftermiddagskaffe med dopp. På kvällen åt man kvällsvard, som var ett ordentligt mål mat. Det var väl inte konstigt att jag trivdes där.

Nu tror jag att det främst var den varma och avspända atmosfären som gjorde att jag trivdes så bra i Skräddaregården. Farbror Ejnar skojade med mig och tant Agnes var den snällaste och godaste människa jag träffat. Jag blev verkligen sedd av dem. De lyssnade på mig på ett annat sätt än tanterna gjorde, för de hade ju barn själva och visste hur man skulle vara mot dem. Dessutom var de lite kritiska mot tanternas stränga religiositet. Jag vågade bl.a. klaga på att jag inte fick vissa saker som tanterna ansåg som onödiga eller som flärd, ex en skolmössa, en skärmmössa med siffra på som visade vilken klass man gick i, eller ett par svarta träskor. Då fick jag Stures gamla skolmössa och ett par gamla träskor som blivit för små för barnen. Vad tanterna tyckte om det har jag inget minne av.

Gerd och jag har haft kontakt ända tills hon dog för två år sedan. Hon ringde mig alltid på min födelsedag och under de senaste åren även däremellan. Nu har det gått ett par födelsedagar då hon inte ringt, vilket jag saknat.
Just nu har jag mycket kontakt med Sture. Han bor kvar i Skräddaregården med sin familj och i höstas var jag och min dotter Johanna och hälsade på dem.

Bilden ovan är på Sture och mig 1995, när jag var somhastigast i Fåglum. Jag var med min äldsta bror och vi skulle bara åka förbi, men jag fick för mig att jag skulle in i den lilla kyrkan och det visade sig att just Sture var kyrkvaktmästare då.

(Den gången hände något lustigt. Kyrkan var låst och jag knackade på dörren till närmaste hus, som jag alltid hade uppfattat som prästgården. En kvinna öppnade och innan jag hann öppna munnen, frågar hon “Är det Leena?”. Kusligt, tyckte jag, min syster Leena hade varit död i åtta år, men jag liknar henne ganska mycket. Sen fick jag ringa till Sture och be honom komma och öppna kyrkan. Gissa om han blev överraskad?)