Jag är ohjälpligt trasig, med ett nystan taggtråd i min mage.
Var jag så förblindad av dig, att jag inte såg vad som höll på att hända?

Långsamt har jag vaknat upp och insett, att jag står där igen, bärande på ett hundhuvud. Jag borde sett tecknen. Jag borde varit mer vaken.

Det är mitt eget fel, jag vet. Jag tror gott om människor, även om dig. Fortfarande.

Jag kan inte göra det jag behöver göra, så jag har bundit ris åt mig själv.
Jag är instängd och fri samtidigt.

Suck.