Smideshandtaget på grinden hade absorberat solens energi under dagen, och är ännu i tidig kvällsstund ljummet i min hand.Med respekt och vördnad inför den perfekt krattade grusgången tvekar jag, men impulsen puttar mig i ryggen.

Så här på ett par meters avstånd känner jag hur det doftar nymålat om det majestätiska trähuset.Kvällssolen spelar mig att spratt och brinner i fönstren på den övre våningen, där den enorma verandan skjuter ut som en kommandobrygga.

Jo, visst är det dig jag skymtar mellan spjälorna på räcket?
Du sätter hammocken i rörelse med montona vickningar av fötterna.Boken du nyss läste har fallit ner på låren och du låter intet inta dina sinnen.Anar du min närvaro? Känner du att mina tårfyllda ögon njuter av din åsyn? Är din längtan lika uppenbar inför vårat möte som den är för mig?Trots avståndet mellan oss, känner jag igen känslan att andas samma luft som dig.Det är bara lukten från dig som fattas mig i detta nu.Vem höjer volymen på tystnaden?Vem blåser bort vinden?Nu är det bara intet som excisterar.

Jag lämnar grusgången och besegrar dom fyra trappstegen upp till ytterdörrenNär jag trycker på knappen till dörrsignalen, avger den ett närmast skramlande oljud på andra sidan dörren.Nu har någon även lyckats stoppa tidens strävan framåt.Alltet upphör.Jag intar ett slags meditativt tillstånd.

Ytterdörren öppnas av en ung kvinna,med ett utseende som viskar om att hon nog gärna hade levt på 50-talet.Hårbandet matchar den röda klänningen med vita prickar.Frisyren och sminket är tidstypiskt.Hon strålar värme och omtanke utan att behöva säga ett ord.Hennes ögon berättar att jag är efterlängtad.Trappan i bortre ändan av hallen är riktmärket som hennes högra pekfinger pekar ut.Känner att jag behöver fylla mina lungor med ny luft innan jag jobbar mig uppåt mot min längtans mål.

Vid första trappavsatsen börjar luften runt mig vibrera.Din närvaro är tydlig.Jag tillåter mig att en stund till njuta av smärtan som jag kallar längtan.När trappan svänger av mot vänster, slår mig, utan smärta, solen rakt i ögonen.Lyckan i nuet håller på att kväva mig.Jag flämtar och kippar efter andan.Väl framme vid dörren som vetter till verandan, börjar mina ögon dränkas under tårar.

Jag ser dig snett bakifrån höger.Plankorna på terassgolvet känns som ett rullband, och jag rör mig framåt utan ansträngning.Du hör mig komma och vänder på huvudet.Ditt leende omsluter mig.

Nu står jag framför dig och du reser dig upp.Vi är nu så nära varandra att jag kan känna din utandningsluft.Jag tar ett steg närmare och låter min näsa dra in aromen av din hud.Mitt ansikte är begravt under din kind.Skinnet på halsen är svalt och lent.

Hjälp mig!Hur ska vi använda de fem minutrarna jag har fått tillträde till det som kallas andra sidan?