Maten hos Tanterna var alltid god, förutom ölsupan som vi åt till kvällsvard de dagar Tant Anna hade varit ovanligt kinkig. Det var nämligen hennes favoritmat.

Tant Anna låg oftast stilla i sin säng, men vissa dagar klagade hon och var lite grälsjuk. Jag vet inte om hon hade ont eller var allmänt less på sin tillvaro. Efter en sån dag serverades det som sagt ölsupa till kvällsvard. Det är en soppa gjord på svagdricka, redd med lite mjölk och mjöl, sötad med socker eller sirap och kryddad med ingefära.
Ett recept jag hittat i en gammal kokbok säger att ölsupan ska serveras ’fradgande’. Precis så serverades den hos tanterna. Jag ryser när jag tänker på den. En varm, ölsmakande, sötsliskig soppa med fradga som fastnade i gommen. Jag var ju tvungen att äta den, men lyckligtvis var det inte ofta den serverades.

För övrigt var maten Tanterna lagade god och rejäl. Vanlig husmanskost. Jag fick inte gå till skolan utan att äta en portion havregrynsgröt med ’krösamos’(lingonsylt) och mjölk och en ostsmörgås. Eftersom jag bodde granne med skolan kunde jag springa hem under lunchen och äta ett mål lagad mat.

På tisdagar kom fiskbilen och Tanterna köpte oftast kolja och serverade den kokt med potatis och äggsås. Det var min favoriträtt.

Till jul gjorde Tanterna ost. Nån gång under hösten fick jag följa med till ett mejeri och köpa löpe. Sen togs den stora badbaljan fram och fylldes med varm mjölk. Löpen hälldes i och så rörde man om tills mjölken skar sig och bildade stora klumpar. Hur ostarna formades kommer jag inte ihåg, men det blev 3-4 st runda ostar på 2-3 kg, som Hushållsostar ungefär.
Det var ett himla pysslande med dessa ostar. De stod på kanten vid vedspisen inlindade i långa glesvävda trasor, som hela tiden byttes till torra. Sen skulle ostarna vändas och vridas och granskas så att de mådde bra. Resultatet blev alltid gott. Jag minns inte om vi åt alla ostarna själva eller om tanterna gav bort några i julklapp.