Han var nöjd över vad han hade åstadkommit. Allting hade gått precis så bra som han hade hoppats på. Det hade blivit väldigt bra också, men trots det så hade han den där lilla gnagande känslan längst bak i huvudet som sa att han hade glömt något, en viktig detalj som skulle göra så att han blev upptäckt. Det här var första gången han hade gjort något sådant här, eller ja, första gången i verkligheten i alla fall, han hade gjort det många, många gånger i sina drömmar och fantasi. Men det var i alla fall skönt att det inte hade blivit några problem. Han kommer ihåg njutningen i kroppen då han hade sett att det precis hade blivit så som det var på ritningen, precis det han hade hoppats på. Han hade varit tvungen att ta en bild, även om han visste att bilden av sitt konstverk skulle finnas på varenda tidning imorgon eller i övermorgon, så kändes det bättre att ha en egen i sin mobil.

Mördaren visslade på en glad melodi då han gick förbi stora torget i mörkret. Bussarna hade slutat gå för länge sen och inte en själ syntes till. Även det fann han väldigt fridfullt, han gillade att vara själv. Han hade alltid varit det, inte för att han hade svårt och träffa vänner eller några sociala problem utan helt enkelt för att han trivdes som bäst då. Varför vara med en massa människor när man bara tycker att det är jobbigt hade han tänkt för sig själv då han i ung ålder om och om igen nobbade sina klasskamrater för att vara hemma ensam. Det var några år efter skolan som mördaren hade börjat skissa på sina ritningar, bara på skoj. Sedan blev de fler och fler och tillslut hade han en hel bok full med en mängd ritningar vilket enligt honom själv var ett mästerverk. Efter det hade drömmarna och fantasierna kommit om att göra detta i verkligheten, och sedan, nu, hade han alltså gjort det. Det var en väldig lycka som fyllde hans hjärta då han för sig själv traskade i mörkret. Han hade planerat allt detta noga, i över en månad, det var väldigt viktigt att han inte skulle bli upptäckt, för han hade så mycket som han skulle göra. Det här var bara början och han hade verkligen inga planer på att åka i fängelse. Men ändå så hade han den här irriterande känslan som gnagde allt mer i huvudet på honom. Kom han ihåg att använda sina handskar? Ja det gjorde han väl, eller? Jo men det måste han ha gjort, han hade ju på sig dem nu. Kom han ihåg att ta bort alla saker han hade använt då? Han kände efter i jack fickorna och i jeans fickorna och sedan öppnade han sin stora sportbag och tittade efter. Räknade noga, inte bara en gång utan tre gånger för att vara alldeles säker. Ja allting fanns där, han drog en suck av lättnad. Mördaren var en väldigt noggrann person och det var svårt för honom själv att ens föreställa sig att ha gjort något misstänkt. Hade han lämnat lappen då? Ja han kommer ihåg att han skrev den och att han hade lagt den i jack fickan. Han kände efter igen, nej den var inte kvar, då måste han ha lämnat den där den skulle vara. Han tog upp sin mobil, tog bort knapp låset och tittade på de två senaste tagna bilderna. Ja, allting såg ut som det skulle vara. Mördaren tog upp en ihop knölad papperslapp och veckla upp den. Det var så likt, han hade verkligen gjort ett bra jobb, och med ens försvann den där irriterande gnagande känslan i huvudet.

Klockan hade slagit tio över fyra på morgonen och det var kallt, mörkt och fullt med snö på den vägen som mördaren hade valt. Hans buss skulle inte börja gå förrän halv 6 så mördaren hade bestämt sig för att han lika gärna kunde gå hem. Kylan och snön störde honom inte så mycket, han var inte så frusen av sig. Han gick förbi MQ som hade stängt för länge sen och inte skulle öppna på en väldigt många timmar, sedan gick han förbi Subway och kunde sen korsa vägen som nu var helt tyst och lugn, inga bilar som syntes till, det var inte bara skönt att gatorna som mördaren gick på låg helt folktomma på grund av att han gillade att vara ensam, det var även skönt att ingen såg honom ute den här tiden just nu. Det gjorde att mindre misstankar skulle fällas på honom. Inga vittnen som skulle kunna säga att de hade sett en man med svart jacka och jeans gå från brottsplatsen vid den här tiden. Den där gnagande känslan var nu helt borta och han kunde bara gå och njuta över vad han hade åstadkommit den här natten. Han kom ner mot ån och korsade bron och började sedan gå längs med ån mot Fyrisskolan. Trots att han inte brukade frysa så var det skönt att han bodde så nära stan, det hade börjat snöa och blåsa mycket nu och trots att han inte frös så var det inget väder som han gillade att vara ute i. Mördaren drog luvan över huvudet och fortsatte att gå med böjt huvud för att försöka undvika att få den piskande snön i ansiktet.

Mördaren hade spanat på offret i två veckor nu, lärt sig att varje vardag morgon klockan 03.32 så var han ute på väg eller hem ifrån sitt jobb, det visste inte mördaren men han visste att den här personen alltid tog samma väg, varje vardag exakt vid 03.32. Den här natten så hade mördaren kommit dit redan vid 03.00 och bara väntat, sen hade det vart lätt att ta rygg på honom och hitta in ett bra slag bakifrån i huvudet som hade fått offret att svimma av direkt. Sen hade det vart lätt att ta död på honom och göra det som hade funnits på hans ritning, och sedan lämna sin lapp som han hoppades att poliserna skulle finna. Han började fundera över vad tidningarna skulle skriva, vad kommer rubriken att bli? ”Fruktansvärd mördare på fri fot” eller kanske ”Mördare gäckar polisen”, han hoppades att de skulle kalla honom för dödskonstnären. Han tyckte det klingade väldigt bra i sitt öra. Det var därför han hade lämnat lappen för att visa att han var dödskonstnären, och hoppades att det skulle skrivas i media så alla i hela Uppsala skulle frukta namnet dödskonstnären men förhoppningsvisst även gilla hans verk, inse hur bra och skickligt gjorda de var.

Han kom fram till fyrisskolan, där två killar stod lutade mot en vägg och rökte samtidigt som de var djupt inne i ett samtal som verkade vara väldigt viktigt. Mördaren brydde sig inte om att bli sedd nu, nu var han väldigt långt från brottsplatsen och hade huva på sig, ingen skulle koppla honom till mordet och allra minst två idiotiska tonåringar som troligen inte hade koll på särskilt mycket här i världen, om de ens lade någon notis om att mördaren gick förbi. De verkar väldigt upptagna med sitt samtal, men medan han gick förbi så började de viska till varandra istället. Jo de hade nog sett honom.

- Har ingen sagt till dig att det är farligt att gå själv mitt i natten.
Mördaren stannade till, väldigt förvånad över att ha blivit tilltalad.
- Vad menar du? Frågade mördaren dovt. Han började bli väldigt arg, att de ens vågade störa honom just nu, nu i hans lycka.
- Jag menar att det finns folk som ser dig som ett lätt byte, att sno allting du har med dig, fortsatte den längsta av tonåringarna som nu hade ställt sig bakom mördaren.

Vad säger han? Var han ett lätt byte? Om det var några som var ett lätt byte så var det dessa idioter, det skulle vara så lätt för honom att dra fram sin kniv ur väskan och slakta dessa personer utan att ett litet skrik skulle höras, det skulle vara så lätt att sedan dumpa de i ån och sopa igen alla spår efter sig, som sagt ingen hade sett honom på hela vägen förutom dessa två idioter. Det var inte ens säkert att polisen skulle koppla de två morden på tonåringar dumpade i floden med hans fantastiska konstverk.

- Vad är det du vill, frågade mördaren hotfullt när han saka vände sig om.
- Ge oss din mobil och dina pengar, och även väskan så kan du gå hem utan att vi behöver göra dig illa, sa den andra tonåringen som nu hade ställt sig bakom hans vän.
- Jasså? Inte göra mig illa, svarade mördaren med ett skratt.
- Tyckte du det lät roligt, din dumma idiot, sa den första tonåringen. Vi kommer att hugga dig om du inte ger oss det vi vill ha fattar du?

Hörde han rätt? Hade de just kallat dödskonstnären för en dum idiot? Hade de just hotat honom med världens minsta kniv?
Sakta förde han handen ner i den öppna väskan och när den dök upp igen höll han i en stor kniv.
- Vad sa ni att ni skulle göra? Frågade han.
Ehm..
De båda tonåringarna kollade dumt på varandra, deras självsäkra ansiktsuttryck hade nu bytts ut mot rädsla. Den kortare tonåringen med kniven släppte den, vände om och sprang för sitt liv och den andra var inte sen på att följa efter.
Mördaren bestämde sig för att han inte orkade följa efter, han skulle låta de båda löpa, skulle ta alldeles för lång tid och skulle vara alldeles för riskabelt att följa efter och ta död på de båda idioterna. Han trodde inte heller att de skulle anmäla något, möjligen skulle de båda kunna koppla mordet som gjordes med att en man gick runt med en jättekniv i väskan, men han trodde att båda hade för många stölder på sitt samvete för att de skulle tycka det vara värt att säga något om mördaren till polisen. De skulle snarare vara väldigt glada över att de fortfarande lever. Lycka fyllde hans sinne återigen och han började vissla på sin melodi igen då han började gå hem.