Han kände sig irriterad, han visste att det bara var en skitsak, och det skulle vara väldigt onödigt att förstöra resan genom att göra en stor grej av det, men det hade verkligen stört honom. Han ville ta upp det, han ville prata om det, men han kunde inte. Tänk om det skulle förstöra allt, de skulle vara så typiskt honom. Det var ingen stor grej, han borde bara glömma det, men på något sätt hade det fastnat i hans hjärna och hur mycket han än försökte så ville den där irriterade känslan inte försvinna. Han tittade i baksätet, där låg väskan och vilade mot sittdynorna. Den kunde lika gärna ligga där, den låg nästan bättre där, den behövde faktiskt inte ligga i bakluckan. Men ändå kända han hur irritationen bara blev större och större och var nära på att utvecklas till en ilska. Han knöt näven i fickan. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Han tog några djupa andetag, sådär, nu kände han sig direkt lite lugnare.

Dom hade ätit middag tillsammans. Patrik och Markus, en enkel middag som Patrik hade lagat. Markus gillade maten, det var spaghetti och köttfärssås, Patrik visste att Markus gillade det, det var snällt av Patrik att tänka på det när han lagade maten, väldigt snällt. Markus var på bra humör, god mat nu och imorgon fyller han 20 kunde det bli bättre? Han undrade om hans lillebror hade kommit på något att göra, någon överraskning kanske? Markus var två år äldre än Patrik men han tyckte endå Patrik var den mogna, den som tog ansvar hemma. Så hade det alltid varit, enda från att dom hade sluppit bo hemma hos sina förmyndare och fått köpa en egen lägenhet för de pengarna de hade ärvt av sina föräldrar. Patrik var bara sexton år då, men endå var det han som tog störst ansvar, han gick i skolan på dagarna och på kvällarna lagade han mat, diskade, tvättade och samtidigt gjorde sina läxor och även hade hjälpt Markus med de läxor som behövdes. Han var stolt över sin bror, ibland kunde han känna lite avundsjuka, han ville också kunna ta ansvar, kunna ta hand om sin lillebror, men det blev svårt, han kunde inte kontrollera sig själv. Patrik hade ätit upp och satt och tittade på honom medan han åt.
- Har du tagit tabletten? Frågade Patrik.
- Nej, jag tänkte göra det efter maten, du behöver inte påminna om det. Jag sköter min medicin själv!
- Ja, så klart att du kan. Glöm inte bara!
- Jag glömmer inte.
Han åt upp det sista från tallriken och Patrik började duka av. Markus tittade på sin duktige lillebror. Så mogen för sin ålder han var. Han gillade verkligen Patrik, mer än någon annan.
- Vill du att jag hjälper dig med disken?
- Nej tack, jag klarar det, gå och ta din tablett istället.
- Det var ett jävla tjat!
Han gick från köket samtidigt som han muttrade lite för sig själv. En irritation började bildas inom honom. Måste han alltid tjata om tabletterna, Patrik ska alltid vara så jävla ansvarsfull, han kunde faktiskt klara av att ta sin medicin själv. Det var ju endå HANS medicin, inte Patriks. Han gick bort mot toaletten in genom dörren och låste efter sig. Han öppnade badrumsskåpet och tog ut tabletterna. Han tog ett glas och fyllde det med vatten.

- Hur är det, du känns lite frånvarande?
- Nej, det är inget. Hur långt är det dit vi ska?
- Inga ledtrådar sa jag. Blir väl ingen födelsedagsöverraskning om du vet vart vi ska?
- Nej, du har väl rätt.
Han måste försöka bli av med ilskan, han måste lugna ner sig. Han tittade på Patrik där han satt framför ratten med blicken koncentrerat fäst framåt. Han tittade på hans långa blonda hår som Patrik hade kammat till för att försöka dölja blåtiran och gång på gång så tog han ena handen från ratten och fingrade på sin spruckna läpp. Han visste mycket väl hur blåtiran och den spruckna läppen bildats, och han skämdes över det. Han var verkligen ledsen för det, men han hade blivit så arg. Trots detta så hade Patrik planerat en överraskning åt honom på hans födelsedag. Han var så snäll. Patrik den snälle…
Såhär hade det alltid varit, varje gång han hade låtit ilskan ta över så hade Patrik endå funnits där dagen efter utan att döma utan att hämnas. Hans bror var så snäll. Patrik den snälle...
Han skulle vilja berätta hur ledsen han var för blåtiran, hur ledsen han var för den spruckna läppen. Men han kunde inte, han fortsatte att sitta tyst och titta ut genom fönstret. Verkligen tur att han hade lyckats svälja ilskan den här gången. De svängde in på en mindre väg, en grusväg och han tittade ut genom fönstret för att se om han kunde ta reda på vart de var på väg, men allt han kunde se var träd och stora stenar, det här var inget han kände igen. Han hade varit så uppslukad av sin ilska att han inte hade tänkt på vart de var på väg. Faktiskt när han tänkte efter kunde han inte minnas något sen Patrik inte hade låtit honom lägga sin väska i bakluckan inte ens fått öppna bakluckan. Men när han nu tänkte efter så kanske en del av överraskningen låg där, såklart det var så, vad dum han hade varit. Han tittade i baksätet igen på väskan. Han får inte glömma att ta tabletten när dom kom fram, vad det än var som Patrik hade planerat så ville han vara snäll och lugn.

Patrik stod och lagade mat, som han brukade göra. Han visste att han var tvungen att göra saker och ting i hemmet på grund av Markus tillstånd. Men han visste inte längre om det var på grund av medlidande till sin storebror eller om det var utav rädsla. Han ville göra allt för att hålla Markus lugn hela tiden. Då var det lättare att han gjorde alla sysslor hemma, han visste att det kunde räcka med att Markus skulle göra något fel så skulle han tända till, och då låg Patrik risigt till. Han ville försöka undvika dom situationerna. Han ville inte få Markus arg, hans storebror var mycket större och starkare än honom själv. Tack och lov för tabletterna dom hjälper en del i alla fall, dom gör så att han slipper vara rädd hela tiden. Tack och lov, det började bli jobbigt, att hela tiden vara på vakt. Allt måste vara perfekt. Han hade bestämt sig för att göra spaghetti och köttfärssås, han visste att Markus älskade det. Han ville hålla Markus glad, han fyllde faktiskt 20 imorgon och han ville att det skulle bli ett bra minne. Inte som när Patrik hade fyllt 17, då Markus hade klippt till honom bara för att han plötsligt tyckte det var orättvist att bara Patrik fått presenter. Men han hade förlåtit sin bror, Markus hade faktiskt sina positiva sidor också. Maten hade gott fort att laga och han kunde se hur Markus sken upp som en sol när han såg vad det var för mat. Dom åt under tystnad, Markus verkade verkligen njuta av varje tugga. Det kunde kanske bli bra det här, en bra kväll och en bra morgondag. Patrik åt upp snabbast och han satt och iakttog sin storväxta storebror ett tag.
- Har du tagit tabletten? Frågade han.
- Nej, jag tänkte göra det efter maten, du behöver inte påminna om det. Jag sköter min medicin själv!
- Ja, så klart att du kan. Glöm inte bara!
- Jag glömmer inte, svarade Markus.
Han ville bara få i tabletten i sin bror, för då visste han att hans plan skulle fungera, då skulle det bli en lugn och trevlig kväll utan att han behövde vara rädd eller orolig. Han såg att Markus hade ätit klart och han ställde sig upp och började duka av de noggrant rensade tallrikarna. Han kände sin brors blickar när han ställde porslinet på diskbänken.
- Vill du att jag hjälper dig med disken? Hörde han honom fråga
- Nej tack, jag klarar det, gå och ta din tablett istället.
- Det var ett jävla tjat!
Åh, hoppas han inte blev arg nu. Han kände hur rädslan likt ett frö börja gro inom honom. Det sista kommentaren var onödig, men han ville så gärna att Markus skulle ta sin tablett. Han hörde sin bror argt muttrande gå ut ur köket och han hörde hur han låste toalettdörren efter sig. Han tog upp Markus glas, ett glas som Markus alltid ville dricka ur, då det var et av hans bästa minne från deras mamma. Han tog upp glaset och började diska.



- Jag tror att det är bra om du tar en tablett nu Markus.
- Redan? Jag tänkte göra det när vi kom fram.
Han skulle alltid tjata så, men han hade bestämt sig att han skulle göra som Patrik sa nu, han ville visa sig på sin goda sida, visa att han klarade att inte bli arg.
- Du kommer ha fullt upp så fort vi kommer fram och tar du den nu så har den börjat verka då, så kan du känna dig lugn och glad direkt, det vill du väl?
- Ja okej då.
Hans bror var så snäll som tänkte på hans eget bästa hela tiden. Han sträckte sig efter väskan, öppnade den och tog upp en tablett och svalde den vant. Vilken tur att väskan låg i baksätet och inte i bakluckan, annars hade de ju behövt stanna för att ta tabletten. Hans bror var så smart. Han var så glad över att han inte hade låtit ilskan ta över. Han skulle bättra sig, lära sig kontrollera sin ilska, för Patrik skull, han älskade verkligen sin bror. Han ägnade tio minuter till att titta ut genom fönstret och försöka lokalisera var de kunde vara någonstans, han ville inte fråga igen, han ville visa sig duktig och lyda sin lillebror. Bilen stannade mitt i skogen.
- Nu var vi framme, sa hans bror och stängde av motorn.
Konstigt, här var det bara en massa träd, inga människor. Han hade inte sett en enda bil sen de svängde av från vägen, var kunde de vara någonstans, han kände verkligen inte igen någonting. Allt han kunde höra var fåglarnas glada kvittrande från trädtopparna, men på något sätt gjorde det honom lugn, Patrik hade nog en väldigt rolig överraskning. Hans snälla bror.

Markus stod vid handfatet på toaletten, han tog en klunk av vattnet. Han tog ut en tablett stoppade den i munnen, drack lite vatten och svalde. Han tyckte tabletterna var en bra ide, dom hjälpe honom att kontrollera sin ilska, dom hjälpte honom att bli lugn. Det var en skön känsla när han kände att han kunde vara lugn, och inte hetsa upp sig för allting. Plötsligt hörde han ett krasande ljud från köket. Tänk om Patrik skadade sig, han måste hjälpa honom. Han låste upp dörren och sprang ut i köket.
- Vad har hänt?
Han såg hur Patrik stod vid diskbänken meden massa glasbitar kring fötterna. Tänk om han skadat sig. Inget får hända hans bror.
- Är du skadad? Skar du dig?
- Ja, ingen fara med mig. Markus jag är jätteledsen, det var inte med flit jag lovar!
Han tittade på sin bror, han såg rädd ut, varför var han rädd? Han var ju inte skadad sa han.
- Förlåt Markus! Jag lovar, jag kan försöka laga den!
Vad pratade hans bror om? Han tittade ner på glasbitarna, med ens började han förstå.
- Vad var det som gick sönder, frågade han tyst.
Han kände hur ilskan började bubbla inom honom.
- Förlåt Markus. Jag skulle diska ditt glas, och jag… och jag tappade det. Jag lovar jag kan laga den.
- Mitt glas? Din jävel!
Hur kunde hans bror, hans eget kött och blod, vara så oförsiktig med det enda som han visste att Markus brydde sig om, hur kunde han. Ilskan var total, det var som en dröm, han var så otroligt arg. Han gick fram mot Markus och klippte till, Patrik föll med ens till golvet, men var snabbt på benen igen.
- Snälla Markus, du behöver inte bli arg, jag lagar det jag lovar.
- Din jävla idiot, du ser ju att det är trasigt, det går inte och fixa!
Hans bror var så dum, allt hans jävla tjat om tabletterna, han ville att Markus skulle gå så han kunde krossa hans älskade glas. Hans minne från mamma. Hur kunde han?!
Han klippte till igen, rakt över munnen på sin lillebror som återigen föll till marken, den här gången förblev han liggandes.
- Hur fan kunde du?
Han delade ut en hård spark mot Patriks mage och ett högt stön kom ut från hans blodiga läppar.
- Jag skulle fan kunna döda dig din jävel, du gjorde det med flit! Hur kunde du?
Han delade ut ännu en spark.
- Snälla Markus, förlåt!
Han såg sin bror ligga på golvet, kraftigt blödandes från läppen och plötsligt kände han sig lugnare, han gick ut från köket, mot toaletten låste efter sig, fram till handfatet och tog vatten i ansiktet. Med ens mindes han vad läkaren hade sagt.
1,2,3,4,5,6,7,8,9,10.
Han kände sig lugnare.

Markus satt kvar en stund i bilen och bara tittade sig omkring, tittade på alla träd.
- Ska du inte komma ut och se vad jag hittat på?
- Jo!
Han var otroligt nyfiken nu, utan några fler frågor klev han ut ur bilen och ställde sig utanför dörren.
- Vad är det vi ska göra?
- Ser du trädet där borta? Det där lite större, med den tjocka stammen?
Han tittade in mot skogen dit hans bror hade pekat, ja där stod ett stort träd, men en enormt tjock stam, alla träd runt omkring såg ut som pinnar i jämförelse.
- Ja, jag ser det! Vad ska vi göra där?
- Du ska få se, lyssna nu noga.
- Ja?
- Jag vill att du ska gå till trädet och hålla för öronen, du får inte titta bakåt för då förstörs överraskningen, kan du göra det för min skull?
- Ja!
Klart han skulle göra det för hans kära lillebrors skull, han ville att hans lillebror skulle vara glad. Han älskade ju sin bror.
Han höll för öronen och började gå ner från grusvägen, ner för sluttningen som ledde mot trädet med den tjocka stammen. Han fortsatte att gå. Plötsligt kände han en enorm smärta i ryggen. Det började svartna för hans ögon.

Patrik stod och diskade sin storebrors favoritglas. Han höll upp det mot lampan för att se om han fått det rent, plötsligt känner han hur hans händer börjar glida i diskmedlet. Glaset glider ur hans grepp och krasar mot klinkersgolvet under honom. Fan också, det lilla fröet av rädsla blomma nu ut intensivt inom honom, han ville springa och gömma sig. Det var Markus favoritglas, nu var det kört. Han blev stel av skräck när han hörde hur toalettdörren låstes upp, och han hörde springande steg mot köket. Snälla gode gud, gör så att han tagit tabletten, gör så att han inte blir arg. Snälla gode gud!
- Vad har hänt?
Markus dök upp i köket. Han såg inte arg ut, det kanske går att komma ur det här.
- Är du skadad, skar du dig?
Patrik kände sig lättad, han var inte arg, han var orolig, orolig för att Patrik skulle ha gjort sig illa. Men han kunde inte släppa känslan av rädsla.
- Ja, ingen fara med mig. Markus jag är jätteledsen, det var inte med flit jag lovar!
Han ville verkligen inte få sin bror arg. Allting gick ju så bra.
- Förlåt Markus! Jag lovar, jag kan försöka laga den!
Hans bror såg lite lät förvirrad ut. Tack och lov, han kanske klarade sig endå.
- Vad var det som gick sönder, frågade Markus tyst.
Han såg hur Markus blick vandrade ner mot bitarna på golvet. Nu gällde det att hålla Markus lugn, till vilket pris som helst.
- Förlåt Markus. Jag skulle diska ditt glas, och jag… och jag tappade det. Jag lovar jag kan laga den.
- Mitt glas? Din jävel!
Han såg hur Markus tände till, som så många gånger tidigare. Han blev så fruktansvärt rädd, han ville fly, springa och gömma sig.
Markus klev närmare och plötsligt small det till och han kunde känna ett svidande mot ögat, han föll till marken av kraften från Markus knytnäve. Men bestämde sig för att han skulle försöka få sin storebror lugn. Han måste försöka, hur rädd han än var.
- Snälla Markus, du behöver inte bli arg, jag lagar det jag lovar.
- Din jävla idiot, du ser ju att det är trasigt, det går inte och fixa!
Det small till igen, mot läppen den här gången och han kände hur blodet började rinna in i munnen, även denna gång fälldes han till marken. Kanske om jag ligger kvar låter han mig vara, rädslan var total, han ville bara försvinna, slippa sin bror. Han var rädd för sitt liv.
- Hur fan kunde du?
Han kände smärta mot magen, Markus hade delat ut en ordentlig spark. Han stönade till och spottade ut blod ur munnen. Snälla gode gud, hjälp mig!
- Jag skulle fan kunna döda dig din jävel, du gjorde det med flit! Hur kunde du?
Han delade ut ännu en spark mot magen, smärtan var enorm.
- Snälla Markus, förlåt! Fick han fram, blodet rann rejält från läppen nu.
Med ens såg han hur Markus plötsligt lugnade sig, han tittade på honom en stund och sedan vände sig hans storvuxna storebror och gick ut ur köket. För andra gången den här kvällen kunde han höra Markus låsa toaletten bakom sig. Han ställde sig upp, spolade vatten mot ett papper och torkade blodet ur ansiktet. Det smärtade rejält i magen efter sparkarna. Hans bror var stark. Han kunde inte leva såhär, nästa gång skulle Markus döda honom, det gick inte han var tvungen att göra någonting. Han var tvungen att få ett slut på det här, han ville inte vara rädd längre, han ville inte behöva känna den här känslan igen. Han var beredd att göra vad som helst.


”Hey Soul Sister” dånade på högsta volymen från bilradion och Patrik sjöng med för full hals. Han var glad, gladare än vad han hade varit på länge. Allting hade gått så bra, nu behöver han inte oroa sig mer, aldrig mera vara rädd. Han kände en sådan otrolig frihet. Han hade varit så orolig i början, allting var så nära att förstöras när Markus tänkte öppna bakluckan, det var med nöd och näppe som han hade lyckats hindra sin storebror från att förstöra allting. Men efter det hade allting gått som planerat. Han körde sakta på grusvägen för att inte riskera att något hände med bilen. Han tittade på det tomma passagerarsätet bredvid honom, så skönt att det äntligen var över. Han kände på sin spruckna läpp, det sved verkligen. Gårdagen hade varit avgörande för hans agerande, det var då han hade bestämt att han inte kunde låta det fortsätta. Det var bra att han hade vågat fullfölja sin plan, att han hade vågat sätta stopp för allting. Det var tur att Markus hade gott med på att ta sin tablett, han är så ruskigt stark när han blir arg och han väger nästan 15 kg mer, ja tabletten var väldigt avgörande. Den hade gjort Markus lugnare, mindre uppmärksam. Han hade inte förstått vad som skulle hända förrän yxan hade borrat sig in i hans rygg, och då var det försent. Det hade nog inte gått annars. Han var så nöjd med sig själv, inget skulle kunna förstöra hans lycka nu. Men vart skulle han ta vägen nu? Var skulle han kunna gömma sin bror? Allt planerande hade handlat om hur han skulle gå till väga, men nu när det var klart visste han inte riktigt vad han skulle göra. Yxan som tidigare hade legat i bakluckan som hade blivit helt röd av hans brors blod hade han grävt ner i skogen, han tänkte att där skulle ingen kunna hitta den. Men var skulle han gömma kroppen som nu låg i en soppåse i bakluckan. Det var ett större problem. Han får väl improvisera, det var väl bara att dumpa kroppen i en container, det hade han ju sett att man gjorde på film. Han funderade en stund, han borde ju kunna åka till tippen och slänga kroppen där, där finns det ju en massa stora containrar. Det borde fungera. Det viktigaste var ju endå att han numera var fri, det skulle bli så otroligt skönt att börja sitt nya liv, ett liv utan rädsla och oro. Han tittade på sina händer som vilade på ratten, för en gångs skull var det inte hans eget blod. För en gångs skull hade han spenderat tid med Markus utan att känna någon smärta efteråt. Vad skönt det var, att det äntligen var över.