Robertsson satt och tittade på den unge drömmaren hela den åtta sekunders väg från hans skrivbord till dörren som han sakta öppnade, gick ut igenom och sakta stängde efter sig. Han satt och funderade en stund över vad som hade hänt. Andreas drömmaren hade verkligen rört om inne i hans huvud. Han hade verkligen blivit förbryllad över den unge mannens personlighet, hur han till utseende och beteende verkade vara väldigt osäker och såg ut att nästan vara rädd för allting här i livet, men så fort han hade öppnat munnen strålade det ut självförtroende. Detta kunde Robertsson bara inte begripa hur det var möjligt. Den galna idén som drömmaren berättade om för Robertsson lät för bra för att vara sann, ja det lät som den hörde hem i just det, en dröm. Men den unge mannens självsäkerhet på sin idé och hela projektet gjorde så det smög sig in tankar och nyfikenhet i Robertssons sinne. Tänk om det faktiskt var sant, tänk om detta program gick att få fram. Det skulle säkra han och hans familjs ekonomi för evigt och skulle kunna göra Robertsson till en av Sveriges mäktigaste människor. Det visste han, men 50 miljoner det var väldigt mycket han var tvungen att lägga ut av företagets pengar, bakom ryggen på den stora chefen.

Knappt tio minuter efter att drömmaren hade lämnat kontoret så kom sekreteraren Kristina in genom dörren. Hon knackade först som hon alltid brukade göra för att se att hon inte störde i något viktigt, även om hon nästan alltid visste vad Robertsson gjorde. Vilka tidpunkter han jobbade för sig själv, vilka tidpunkter han satt och funderade och absolut inte ville bli störd.
– Ja det är bara att komma in, sa Robertsson från sin stol vänd mot dörren.

Dörren öppnades och Kristina klev in.
– Jag bokade en ny tid med Andreas Cletch i övermorgon klockan 12.00, sa hon lite försiktigt.
– Det blir bra, svarade Robertsson i en nästan drömmande ton.
– Vad var det för en person? Undrade Kristina nyfiket.
– En drömmare, svarade Robertsson.

Kristina förstod inte vad som menades med det men ville inte ställa några fler frågor, hon kunde se att Robertsson tankar var på ett helt annat håll och hur nyfiken hon än var så ville hon inte störa honom mer än nödvändigt.

– Var det allt? Frågade Robertsson
- Ja.
- Tack så mycket Kristina, sa Robertsson samtidigt som han snurrade runt på stolen och tittade ut genom fönstret ut på Uppsalas kritvita gator.

Han funderade och funderade, tänk om? Tänk om det verkligen skulle fungera, det var en spännande idé och den unge mannen såg inte ut att vara någon som skulle stjäla 50 miljoner från Robertsson, och isåfall så visste Robertsson att drömmaren aldrig skulle kunna gömma sig. Han skulle tillslut hitta honom och få tillbaka sina pengar eller åtminstone få se Andreas drömmaren dö en ytterst plågsam och långsam död. Han log, det var länge sen som en idé gav såhär mycket uppmärksamhet från hans hjärna, tänk om? Han visste att han hade två dagar på sig att komma fram till ett beslut, men det var ett väldigt svårt beslut han skulle ta. Hans simpla förnuft sade honom att det var en idiotisk idé, ja en dröm, en dröm som aldrig någonsin skulle kunna uppfyllas, eller i alla fall inte det här århundradet. Men hans nyfikenhet sade en helt annan sak i hans huvud, tänk om?


Han tittade ut över Uppsalas gator som var täckta av en vit snö massa. För att vara en kall och frusen november dag så var det ovanligt mycket folk som rörde sig runt där nere som små myror långt under Robertssons fötter. Ibland när han funderade över något viktigt inom företaget eller planerade ett möte så brukade han titta ut på personerna, fundera över hur deras liv såg ut och vart de var på väg. Han älskade sitt kontor, från den här platsen högt uppe med hela Uppsala under sina fötter hade han ägnat åtskilliga timmar till att bara sitta och njuta av utsikten. Idag däremot så kunde han inte riktigt uppskatta något av det han såg, tänk om…

Han tog upp telefonen som stod framför honom och slog ett nummer, tonerna kom fram och sedan hörde han att någon svarade.
– Hej Robertsson, sa en röst i andra änden av luren.
– Hejsan, jag skulle vilja att du kollade upp en Andreas Cletch från Uppsala, svarade Robertsson
- Vänta ska bara hämta papper och en penna.
Det dröjde några sekunder.
– Andreas Cletch sa du? Frågade rösten.
– Ja exakt, C-L-E-T-C-H, svarade Robertsson.
– Okej, vad är det du vill att jag ska kolla upp?
– Allting, svarade Robertsson snabbt. Födelsedatum, bostad, brottsregister. Allting du kan finna på honom vill jag veta. Till när kan det vara klart?
– Ja du, det borde jag kunna fixa tills ikväll, ge mig några timmar bara så mailar jag över det till dig senare.
– Perfekt, tack, svarade Robertsson och lade på.

Robertsson lutade sig tillbaka i stolen, nu var det bara att vänta på svar så skulle han ringa några andra kontakter som skulle sättas in vid drömmarens bostad och se om det verkligen var så att personerna inne i bostaden verkade jobba på något. Robertsson gillade inte att ta beslut på bristande information och det tänkte han inte göra nu heller trots den där gnagande nyfikenheten i huvudet, tänk om… Om det var så att han fick upplysningar på att denna drömmare inte fanns med i något brottsregister och inget skumt fanns att säga om honom och även att hans spioner skulle säga att det pågick något inne i bostaden så skulle han slå till, så pass intresserad av projektet var han, så pass sugen och hungrig på makt och pengar var han för att våga ta den chansen. Men först vill han ha all information han kunde skaffa sig om Andreas Cletch drömmaren på två dagar, innan han var tvungen att komma med sitt beslut.

Något Robertsson inte gillade var att tänka hungrig. Hungern hade kommit plötsligt och angripit honom och han kände genast att efter allt som hände den här morgonen så var det dags att ta lunch och få lite mat i magen, han skulle ändå inte kunna komma fram till något innan han får alla uppgifter om drömmaren som han behövde. Han ropade på Kristina som kom på nytt in i rummet, även denna gång så knackade hon, trots att det var Robertsson som hade ropat. Kristina den osäkra klev in genom dörren för andra gången på väldigt kort tid.


- Ja? Undrade hon.
- Jag tycker att det är dags för lunch blev plötsligt så hungrig, skulle du kunna hämta upp något till mig? Skulle vilja äta på kontoret idag har så mycket att göra.

Robertsson visste att hämta mat åt honom verkligen inte ingick i sekreteraren Kristinas arbetsuppgift men han visste också att om han uttryckte sig på rätt sätt så skulle hon göra det. Det var därför han extra betonade vissa saker i sin mening så som ”blev plötsligt så hungrig” och ”har så mycket att göra”.

– Ja, självklart, svarade Kristina direkt. Vad vill du ha då?
– Ta något som ser gott ut bara, svarade Robertsson glatt.
– Okej, svarade Kristina och klev ut ur kontoret.
Kristina den osäkra…

Nöjt luta han sig på nytt tillbaka i stolen, det hade fungerat, nu slapp han åka ner de fyra våningarna som låg mellan honom och matsalen. Han började genast fundera på vad det var för mat han skulle kunna få idag, och vilken tur han hade att få en sådan osäker person till sekreterare som Kristina.
”Pling”
Datorn plingade till, det var ett mail som hade kommit. Robertsson tryckte ivrigt fram mailet och fick fram alla uppgifter om Andreas Cletch på sin skärm. Han tog upp telefonen och slog ett nytt nummer.
- Hej, jag vill ha dig och Markus på spaning på Norrlandsgatan 7 nu, till och med imorgon. Jag vill att ni spanar in genom lägenheten och tar reda på om de som bor där inne håller på med något särskilt. Ni behöver inte oroa er, det är inga personer som kommer att ta till våld, om de ens kommer att upptäcka er.
– Ska ske Robertsson, svarade rösten i andra änden av luren.