fönstret blev en skärm som visade en pjäs få har skådat
ett gigantiskt svart moln hängde bestämt över taken
stadens ångest dunstade upp i molnet där ovan
för att sedan visa mig det skyfall jag aldrig skulle glömma
alla invånares tårar kastas tillbaka ner i marken
och varje tår har sin historia
mord, otrohet, våldtäkt, barnmisshandel
och allt som jag bara hört om, läst om, sett på film
flera timmar senare, det avtar inte
huvudvärken blev ett faktum och all sanning som ven ner
utanför fönstret blev för mycket, ändå gick jag ut
tårarna landade i mitt öga, i min mun och i mitt öra så
att skriken i just den historian fick mig på fall
knästående trycks jag ner än mer i gatan
alldeles kall
som en hälsning från satan
när stadens ångest tryckutjämnar igen ska jag inte se
inte lyssna, hoppas eller be
denna stad är förstörd sedan århundraden tillbaka
och vi är en del i misären kallad
Stockholm