Kanske finns det något slags gränsland där man befinner
sig i krisernas tider, kanske är det en helt ny värld.
Min kropp är ett rockband och min sångare skriver bra texter,
fina melodier, gitarristen är i en klass för sig och missar aldrig en ton.
Trummisen däremot oroar mig, han är ojämn i tempot trots hans
tusentals försök innan spelningen.
Han måste hålla takten så att alla är medvetna om rytmen,
så att maskineriet snurrar på oljat och i ett med sig självt.
Men det är inte så, min trummis är trött, han verkar bekymrad
och det oroar mig.