Jag ser dem

en farbror, med rullator
i sin slitna men sköna fåtölj

en man som nattar sin tvååring

en kvinna som hör små elektriker smyga runt inne i de gula väggarna


En man som ligger six feet under och hans mamma frågar varför?

De alla finns där
de är barn

som jag

de ville inte berätta, det var väl inget mamma ville höra när hon kom ut från sjukhuset, hispan, fängelset, drogberoendet eller torken

och vad skulle barnen säga?



Vad skulle vi säga, Maria Larsson?


Att vi hellre hade firat en lång het sommar i förorten med vår sjuka mamma än
att torterats av staten?


Att våra föräldrar trodde att vi hade det bra, hos bra utvalda familjer på landsorten som kunde ge oss det vi behövde, medan de inte kunde det.




Vad ska jag säga till min far? Maria?
Som lämnade oss för cancern, i skuld och smärta, men med vetskap om, att i Sverige får barnen det de behöver.


Han ser dig Maria, och förlåter dig.
Jag förlåter dig.

Du visste inte bättre. Precis som våra föräldrar visste du inte bättre.


Men vi vet. Och skäms över att våra avdammade trauman visats upp i offentlighet för att sedan falla i glömska.

Farbrorn i rullatorn stänger av teven när han hört dina ord Maria. Han reser sig upp med möda och rullar ut i tomma intet