Mannen sitter på en stol i köket
det är inte hans kök
och han sitter där
utan att egentligen veta varför

han har kokat sig gott kaffe
tittar ut genom fönstret
och ser att solen
kommer att lysa vackert den dagen

tiden går och kaffet går åt
så går det i dörren
och in i hallen
stormar en kvinna i lång skinnrock

dessutom har hon höga svarta stövlar
utslaget tjockt svart hår
och hinner knappt in till spisfläkten
innan hon tänt sin smakfulla cigarett

hon är så inne i sig själv
att trots att hon nog noterat mannen
inte visar det minsta tecken
till att fråga vad han gör där

det lovar gott tänker mannen
för han är enkel och god till sin natur
hon tar mig som en del av det självklara
tänker han och vänder stolen mot kvinnan

hon har den ena foten på pallsteget
och det andra benet gungar fritt
kappan har glidit upp och visar
att hon är tämligen tunnklädd därunder

hon röker nu i långa lugna drag
som om hennes iver eller ångest
börjar lägga sig i takt med röken
och sakta sakta tar hon ögonkontakt

"hej på dig" säger hon, "så du kom"
mannen svarar inte för det behövs ju inte
men reser sig och fyller på mer kaffe i bryggaren
när han lutar sig över henne

för att komma åt kaffepåsen
nuddar han nästan hennes hår
hon är kort och nätt och vacker som en dagfjäril
och håret doftar något han aldrig känt

doften gör att han nästan faller
men hinner i sista stund greppa tag
i hennes ena axel som inte reagerar det minsta
detta är över på bråkdelen av en sekund

nu sitter han åter på stolen
hennes högra ben gungar ännu i små gung
han tittar ut genom fönstret
solen har nu stigit betydligt på himlen

han tänker på hur det kommer sig
att hon ser så skyddslös ut
trots den långa kappan och stövlarna
men han hittar inget bra svar

vad är det hon riktigt gjort
så här pass tidigt på morgonen
undrar han vidare och tittar på på henne,
hon fimpar, smuttar ljudlöst av kaffet han bjudit

som om hon nu själv tänker berätta
men i stället sträcker hon fram benet
och blinkar åt honom på ett spännande sätt
så han får nåt tjockt i halsen

hon blinkar och ler och blinkar igen så mjukt
tills han förstår det är som han hoppats
hon vill att han drar av henne den högra
långa skinnstöveln för att lufta foten

han reser sig krampaktigt upp
och slår sig ner på golvet
drar sakta sakta av henne
stövel nummer ett

foten är det vackraste han sett
den är bara lite lite fuktig
hans ögon badar i svett
han är lycklig som ett barn

hon låter själv kappan falla till golvet
och säger att "det var ett väldigt
gott kaffe du bjuder mig på"
med den andra stöveln kvar

på foten reser hon sig upp
låter sig ledas till det andra rummet
med hans arm runt livet
"jag är skottskadad" säger hon

kysser honom för första gången
och nu i det andra rummet
berättar hon om hela sitt liv
och stövel nummer två dras av