Du har sagt att man inte ska tänka för mycket
att hjärnan far illa då, det gör mig inget.
Jag måste få tiden att gå på något vis
och hjärnan min har så många knutar ändå.
Påminn dig själv att din önskan likt alla löv faller ner
och sällan tar en vind och hjälper dom upp.

Du har sagt att man ska värdera sina krafttag
men jag hör dig inte längre, jag försvann
med lövet och än har ingen vind blåst mig upp.
Dina råd betyder mer här nere än när du malde
mina öron med självklarheter alla redan kände till,
trodde jag.

Du har sagt att om jag vill dig något så ska du läsa mina brev
men lådan vägrar ta emot mina kuvert
och min hand tvingas bort likt två magneter
när samma pol närmar sig varandra.
Jag minns att du sa att alla flyktbilar du ser
påminner om mig om mitt rotlösa sett av vara.

Du har sagt att innan bönen når fram så
måste bönen i sig förstås vara redo att lämna vederbörande.
Det ska iväg många böner som rannsakas ska
så varför skulle min fånga en hjältes intresse när
bekymmer är grundingrediensen i soppan kallad livet?

Det du har sagt är väl valda ord som kunde räddat
mig till viss del,
men jag hade aldrig fått se det vackra ting jag har sett
om jag inte hade gjort så många fel.