Förödelsen slipade bort
ett tvivel på rymdens intrång.
Något maniskt,
en misstänkt sort.
Jag berikar dig inte längre med
naiv blind ork och givmildhet.
Jag har mitt egna järn och är min egen smed.
Försumma händelsen som sker bakom en,
trots att dess skuggor når framför en.
Mörkt, berusande och många val,
Sade Robin, det är hårt men det är sant.
Beslutet kunde bara rinna åt ett håll likt en skval.
Ränderna i bordet, fibrerna i isoleringen,
värmen i bakfyllan som mot staketet lutar.
Pulsen dansar rumba och jag vill inte delta,
Saknat hår tillbaka och folkskygga jag slutar.
Hjärtat knastrar likt skitiga fötter på glaset.
Jag såg en räls ligga död sen förr,
var ska den?
Ett litet barn knackade på min dörr,
förgäves.
Jag ska aldrig rädda någon igen,
det är ingen räddning att få stanna
på vår pulserande planet som växer sig sjuk
och dess andning försvåras när konsumtionen
går glada gatan fram.
Jag är ingen vän och vi sa farväl för längesen.