Jag är en av de som säger ord
indirekt,

via blickar,
via minnen,
via märken,
via sinnen.

Ett mystiskt kosmos
av ett ovisst förflutet;

en känsla jag tänker efterlämna
åt kommande generationer
att säga om mina nutida handlingar.

Och jag är en av de som alltid kommer
att söka ljuset och mörkret

Men nu

Kan jag inte känna något annat

Än hur känslorna bara rinner ur mig som en stråle

Och jag känner inte längre någon vilja att vara där jag inte är.

Har jag accepterat mig själv medelmåttig

Eller kommer jag kunna minnas

Att alla mina starka känslor och drifter

Är min kropps karga natur.

Då jag upphör att lida som jag alltid gjort,

Finns då något vackrare än glädjetårar

På andra sidan muren?