Porslinsdockan satt på en hylla, så vacker och så skör.

En spricka löpte från hennes kind till hennes ögonhåla.

Hon såg på de andra leksakerna som lekte kravlöst och ibland våldsamt.

Själv satt hon där, kunde knappt se.

Än mindre gå, med sina stela porslinsben.

Hon hade vackra kolsvarta korkskruvar, röda läppar, rosa kinder.

En tår samlas i det trasiga ögat, rinner ner i sprickan ner på golvet.

I luften stelnar den till porslin, spricker när den möter golvet.

Leksakerna stannar till, ser upp på den vackra dockan.

En trasdocka ropar: Du som är så vacker ska inte vara ledsen!

Porslinsdockan viskar för sig själv: Att vara vacker gör en inte glad.