Tant Gerda fyllde 70 år i augusti1952. På bilden sitter hon sjuk och trött, halvt dold bakom alla blommor hon blev uppvaktad med.
Strax därefter blev hon mycket sämre och till slut fördes hon till sjukhuset. Då för tiden fanns inte alla avancerade röntgenapparater vi har tillgång till i dag, så läkarna beslutade att öppna hennes buk och se efter. De öppnade, konstaterade att hon hade en spridd cancer i alla organ, sydde igen och skickade hem henne.
Jag minns det makabra beskedet. “De öppnade henne, kunde ingenting göra och sydde igen.”
Det kunde bara betyda slutet, även om jag hade svårt att förstå det.
Tant Gerda flyttade ner till den lilla kammaren bakom köket. Där låg hon nu i sin tur under Luthers vakande ögon. Två sjuksystrar turades om att sköta henne och ge henne medicin. Jag undrar om hon fick tillräckligt med smärtstillande, för jag har ett minne av att hon hade mycket ont.

En dag, när jag kom hem från skolan på lunchen blev jag kallad in i kammaren. “Hon frågar efter dig”, sa de. Tant Gerda halvsatt i sängen och hade väldigt svårt att andas. För varje inandning satte hon sig upp och för varje utandning föll hon tillbaka mot kuddarna bakom ryggen. Det var lite skrämmande.
“Hon är här nu”, sa någon. Jag satte mig på sängkanten och Tant Gerda famlade med armarna i luften och sa något som jag tolkade som “Marja, Marja…” . I nästa inandning tog hon om mig och drog med mig ner i sin allra sista utandning. Jag förstod direkt att hon var död.
Jag var nio år. 35 år senare skulle jag gå igenom nästan exakt samma scen med min älskade syster Leena.

Jag sprang direkt upp på övervåningen och in i den bortersta vrå jag kunde hitta. Där kilade jag in mig mellan en stor kista och linneskåpet i den mörka skrubben och satt och grät. Ingen kom upp efter mig.
Efter en stund gick jag ner i köket och sa med hög och klar stämma: “Nu måste jag väl ändå fara hem till Finland.” Jag hade bestämt mig.