Hon tycker om sig själv. Hon tycker om ljudet av människor och hon berättar alltid för mycket om sig själv för människor som hon tror hon kan lita på. Hon blir ofta besviken på att människor inte kommer ihåg vad hon har berättat för dem. Esmeralda minns alltid exakt vad människor berättat för henne. Hon har sina minnen sorterade efter personer och kan så lätt plocka fram dialoger och resonemang hon fört med människor. Det gör att hon ofta kan veta vad människor tänker på och hon kan liksom pricka rätt när hon ber dem tänka sig förbi och ut ur saker.

Hon är på en gata i en storstad någonstans och hon sträcker på sig och tar ett djupt andetag för att andas in den svala nattluften. Hon andas in stunden och känner sig glad och upprymd över att vara där med så många fina människor. Människor runt om henne får henne att existera och hon glädjer sig mycket åt att vara i sammanhang som gör henne glad. Hennes vän Corbi går bredvid henne och tänker.
- Du, vad tänker du på, säger hon
- Jag tänker på döden, säger Corbi och tittar sedan på henne och rycker på axlarna
- Men kom igen nu, var inte så förbannat svår. Var här och nu, säger hon åt honom
- Jo, jag vet, mumlar han
- Nu är du bara löjlig som är svår och spelar otillgänglig, säger hon
- Jo, jag försöker ta mig ur det, säger han
- Du bara spelar, sluta nu. Vi är här och vill du var tyst och svår kan du vara det med dig själv, sluta spela och var här med mig. Jag tycker om dig, säger Esmeralda och drar med honom vidare.

Hon vet att hon skulle klara sig utan honom. Hon vet att det skulle gå och att det kanske måste gå. Men hon vill inte eftersom rädslan är så stark. Det är på någotvis inte sig själv hon tvivlar på. Hon är stark och trygg och har förmågor som få människor bär på. Hon är en ängel för sig själv. Men hon kan inte förena tanken på att leva för bara sig själv. Hon vill skapa liv och måla passion. Hon vill göra något bra av den tiden hon har här på jorden. Hon tycker mycket om Corbi och vill dela så mycket hon kan med honom. Hon vill ha honom som sin kompanjon.

Han har den förmågan att hon vet att han lyssnar och att han iakttar och ser henne. Han vet att hon finns och det ger henne trygghet och värme. Hon vet att han ser och finns där för henne. Hon kan famla, vara vilsen och svag men hon vet att hon i sin kamp kan pausa i hans säng för att hämta kraft till ännu ett krig med sig själv. Hon kan leva och slåss på dagarna och vila tryggt hos honom på nätterna. Hon kan leva det liv hon behöver och göra de saker hon vill. Hon behöver leva med honom och hon vill dela sig med honom. Hon vill klara sig själv och hon behöver honom. Och han behöver henne.