Esmeralda såg stilla ut genom fönstret den eftermiddagen hon bestämde sig. Det var inte olikt henne att sitta där vid sitt lilla bord intill fönstret med utsikt över hennes välkända landskap. Hon kände sig alltid lugn när hon satt där och det var något magiskt över den vilande jorden, de vindpinade ängarna och de nu lövtomma träden. I sitt inre kunde hon se hur det såg ut på våren när träden var sådär ljust, ljust gröna och snabbt kunde hon zappa över till hur det ser ut när frosten knäppt över färgen från mörkt, mörk grön till orange och röd. På samma sätt försökte hon nu växla till hur hon ser ut om ett halvår när hon sitter här igen eller om två år när hon förhoppningsvis tagit sig upp och vidare. Men en vår till, en sommar och sen bryter hon upp.

Esmeralda fingrade på sin skrivbok hon hade framför sig. Formuleringarna var så många och så genomtänka att hon var tvungen att börja om från början för att det inte skulle kännas konstruerat. Hon trevade efter mobilen, skruvande på sig och sörplade på sitt te.
Så var det dags.

W, min fina William
jag har väntat på att du ska ringa eller plötsligt dyka upp i hallen som du brukar men jag har inte sett dig på evigheter. var är du?
jag har bestämt mig och jag vill träffa dig.
hör av dig,
kram
E

Först så skrev Esmeralda med punkt och stor bokstav sen kändes det för formellt så hon suddade ut alla stora bokstäver och använde bara små. Det kändes enklare i henne då men hon vågade inte skicka meddelandet. Hon tog ett djupt andetag, tittade ut och inbillade sig att hon såg en citronfjäril. Det måste betyda något tänkte hon. Men det är januari, det kan inte vara en fjäril ute nu. Den skulle vara död i kylan. Esmeralda reste på sig. Gick och kokade te. Klockan tickade och hon noterade att den var 11.01. Det borde betyda tur att texta meddelandet 11.11. Esmeralda gick ett varv i rummet och tänkte att hon aldrig mer skulle få se William. Varför har han inte dykt upp. Vattenkokaren ångade och Esmeralda log åt lappen hon satt på köksskåpet vid diskbänken. ”Jag ringde trafikverket och erkände att jag inte har fler liv än ett” stod det med spretiga bokstäver. Det passade också bra nu tänkte hon, vad är klockan? 11.07. Esmeralda slog sig ner vid utsikten och bordet igen och försökte räkna i takt med sekunderna på väggklockan som tickade. Det surrade i telefonen. Det var William som skrev.

jag måste se dig innan fredag, jag måste se dig nu helst
kram
W

Esmeralda försökte spela oberörd inför sig själv men när hon genom sin utsikt såg lönnen som hon och William döpt till ”den söta lilla lönnen av kärlek” för att de brukade ligga inunder den varma sommarnätter och prata så kunde hon inte hålla ifrån sig sitt leende. Den lilla ekorren som just var i full färd med att samla nötter under en ek tittade upp och såg hur Esmeraldas ögon tindrade och liksom glittrade innan den snabbt skakade av sig intrycket och fortsatte med sitt. Esmeralda fingrade på mobilen. Gick ett varv i rummet, slängde tepåsen i vasken i köket och satte sig vid sitt lilla bord och sin stora utsikt. Hon hade ju bestämt sig men sådär lätt kunde hon inte låta livet komma tillbaks. Hon formulerade orden i sitt huvud. Hon smakade försiktigt på hur de lät när man läste upp dem sen skrev hon.

W, tror du verkligen att du kan komma och gå precis som du vill? Jag vill inte vänta på dig och denhär gången har väntan gjort mig osäker.

Nu skulle i alla fall William få visa vad han har att ge och Esmeralda visste att hon skulle älska det han kommer ge.