William slirade på bromsen på väg ner till tåget. Han hörde på avstånd hur bommarna gick ner och visste att han behövde skynda sig ändå gick det sakta. Han bromsade, men var påväg framåt och det var en märklig dag en sådan som säger att hösten är här och vädret eller luften är krispig och distinkt. Men det var tid att hinna ikapp och han nästan slängde cykeln in i stället och det tjippade i leran kring hans skor när han tog språnget genom rabatten upp på perrongen där tåget nu körde iväg utan honom. Varsamt svor han sakta alla svordomar han visste och mitt i de där förbannade känslorna såg han att Esmeralda sitter helt stilla på en bänk några meter bort. Hon läste och han gick fram till henne.
- Skulle inte du till jobbet, du gick för en timme sen?

De hade ätit en tidig frukost iallafall samtidigt men inte tillsammans. Esmeralda hade varit rastlöst vilsen och irrat runt tuggandes på sin marmeladmacka och ömsom blåsande ömsom sörplande på det heta kaffet. Det hade blivit en ovana numer att de inte hann prata på morgonen. William hade mumlat om att snart var träden samma färg som herr Walqvists päls och Esmeralda hade i sitt irrande lett åt att William till frukost jämförde färgen på kattens päls med trädens skiftande sen hade hon plockat ner sina saker i väskan och begett sig iväg. Nu drygt två timmar senare stod de där på perrongen tillsammans och hade en kvart till nästa gick. Esmeralda tog inte blicken från boken men svarade honom.
- Jo jag fastande.
- Ja trodde du behövde jobba. Har du suttit här och sett tågen gå förbi?
- Jag fastnade, jag läser.
- Vad läser du?

Esmeralda höjde blicken och såg på William sen stängde hon igen boken men höll kvar pekfingret där hon var och visade honom framsidan med högarna med böcker på. William kände igen Sara Mannheimers bok och suckade.
- Men tycker du om den? Den är ju sjukt tråkig. Hon skriver bort sig själv och formulerar bort all existens av historia. Ja tyckte inte alls om den.
- Den är fantastisk William, jag tycker mycket om den.
- Ja känner mig iallafall utestängd och hon skriver som om det är en överenskommelse emellan kvinnor och ja kan inte ta det till mig när hon menar att det är en fråga om kön för att man ska identifiera sig. De där känslorna har alla och ja tycker det hade varit bra om ja hade fått vara med.
- William, tänker du så?
- Ja.
- William.

Det var tyst ett tag. Ett tåg dundrade förbi åt andra hållet och William passade på att titta på Esmeralda när hon tittade på tåget och han tyckte om att iaktta och han log nu åt att hennes pupiller dansade när de följde tågets passerande rörelse. William tycker om att titta på henne och han visste att hon tycker om att han såg henne.

Esmeralda tog upp sin telefon och kollade vad klockan var, scrollade ner listan och läste ett mail och tog sen sats och började säga något men kom av sig. William frågade vad och hon började igen.
- Måste du säga emot mig? Jag säger ju att den är fantastisk.
- Ja säger inte emot dig ja säger vad ja tycker.
- Men vad spelar det för roll att du påtalar det för mig när du vet att jag tycker om den, då tycker du ju bara mitt emot mig.
- Men ja tycker det är orättvist och ett problem att ni hyllar den och att ja inte får vara med för att ja inte kan ta till mig den för den är skriven i någonslags anda av de där ni kallar systerskap. Det är diskriminerande, idiotiskt.
- Vi vilka vi?
- Ja men min lärare på universitetet ville vi skulle läsa den när den var ny, hon är forskare i litteraturvetenskap och smart och jag tänkte när ja såg den på litteraturlistan att äntligen en samtida författare som är bra. Så är det bara blaj.
- William du är ju helt djävla dum i huvudet, du fattar ju att alla tycker olika, att alla hämtar sin inspiration från olika författare och alla är inte så fruktansvärt avskärmande från världen som du. Kan du inte bara säga att du uppskattar att jag tycker om den?

Bommarna lät igen och denhär gången såg William hur de fälldes ner och blockerade överfarten. Han tänkte att han inte ville och att han inte visste något om hur han skulle ta sig ur dethär. Han stod på perrongen och ljudet och tåget dundrade in och han visste inget om den världen och vad han skulle tycka om någonting här längre och då plötsligt hörde han Esmeraldas röst alldeles nära och varmt intill sig viskande:
- Visst vet du att gode Proust säger Every reader finds himself.
- Jo ja, ja vet.