William var dyngsur av regn när han snubblade in i hallen och ropade ’Esmeralda Esmeralda vet du vad!’. Esmeralda satt med fötterna på skrivbordet i rummet intill och höjde på huvudet och lyssnade. Egentligen log hon lite för hon kände igen hans entusiasm och hon tyckte om den. Nu kom han in i rummet.
- Vet du, vet du vad jag kom på, sa han och satte sig på knä intill Esmeralda.
-Nej, svarade Esmeralda och kysste honom lätt på pannan och la till ett; Du är dyngsur klä av dig.
- Ja jag ska, jag måste bara fråga om vi inte kan lova varandra en sak, kontrade William.

Esmeralda log åt honom och knäppte sakta upp hans skjorta. Det är det här som är så unikt med dig William tänkte hon. Att du så fullständigt ger dig hän åt en tanke och idé och inte kan släppa den förens den antingen är förstörd eller fullt utagerad.

- Jag tänkte att vi kunde lova varandra att vi måste ha en ledig dag tillsammans för varje gång vi bråkar. Visst är det bra, utbrast William.

Esmeralda kysste honom på pannan igen. Det blir bra William tänkte hon. Det blir bra när du träffar någon som är som du. Sen log hon och sa; - Absolut, det kan jag ställa upp på.