varför borderline? 

och var tog alla känslor vägen; kärlek, vilja, styrka? 
De bara försvann, för att sedan komma tillbaks som snedvridna, sotiga, mörka, äckliga, hemska.

Varför gör   jag   såhär mot mig?
Varför kan    jag   inte vara mindre åska och mer...normal?

och då så kommer de tillbaks när man är som svagast och
inger hopp om att livet faktiskt    kan    komma tillbaka och att det inte behöver vara så jävla dåligt

Men varför måste det hända igen, och igen och...igen
Det känns som år, månader, dagar men när man står där svag och osäker och stirrar in i tiden så har det inte gått mer än bara några minuter

Jag är inte äldre än att livet fått sin början och ändå har det redan tagit slut

om och om och om och om och om och om igen

Det    är    helt okej att önska sig ett liv fyllt med impulsivitet och äventyrliga luster
men det    är    också helt okej att önska att man vore lite mindre, av den där känslan som bara får en att vilja en enda gång, få lugn och sluta vara så himla

svart och-

vit