Jag har en halvsyster som är mycket vacker. Ja jag skulle vilja påpeka att det är inte för att vi är mycket lika varandra det är inte alls så jag menar. Nej det är inte till det yttre hon är mycket vacker utan det är som människa. Hon har ett lugnt nästan sävligt uttryck med mycket goda ögon och ett stort välkomnande. Hon är genuint godhjärtad och av någon anledning så tänker jag på alltid på hennes händer när tänker på henne. Hur hon höjer dem och ropar hej och klappar händerna framför ansiktet av lycka. Jag har sett den gesten så många gånger och ändå är jag lika stumt förvånad varje gång jag ser henne möta någon. Själv bär jag inte på tillstymmelse till förmåga att glädja andra människor med samma utstrålning eller lycka och det är inte alls så att jag saknar de känslorna nej tvärt om det kan fullständigt bubbla i mig av känslor och lycka men de tar sig inte ut i mina händer eller ner i mina skor. Till skillnad från min syster bär jag istället runt på känslorna i mig en lång stund efteråt och försöker då göra mitt bästa för att smitta min omgivning med den glädje jag känner. Jag lägger en slant till en musiker på gatan eller ringer min mor och säger att jag älskar henne. Eller om jag ska vara helt ärlig så går jag oftast faktiskt bara runt och tänker att jag ska dela med mig av min lycka på sätt som den men när det väl kommer till kritan så är jag lite för snål för att skänka pengar och lite för feg för att säga att jag älskar min mor.

Om jag däremot ser till motsatsen när jag av någon outgrundlig anledning får en utskällning eller en sorg att sörja mig igenom så är jag excellent på att språkligt och tankemässigt ge mig i kast med att ta mig igenom den. Jag är ett geni på att ta mig igenom saker och vet ofta instinktivt vad jag behöver för att ta mig vidare. Jag vet att jag kan behöva tre träffar med en psykolog eller att jag behöver göra en resa till någons ära eller för all del hämnas en obetänksam kollegas retsamma sätt.

Med min halvsyster är det däremot precis tvärt om hon bär på så många ouppklarade sorger att jag ryser vid bara blotta tanken. Hon drar med sig så mycket oförlöst hat att jag är ibland inte kan förstå hur hon kan stå på benen. Att jag inte med hela mitt förstånd kan förstå att hon inte bara ställer sig upp och skriker ut sitt vrede över den värld som förpestar henne. Att hon inte stänger sig som en fjäril i sin puppa. Att jag inte med hela mitt hjärta kan förstå att hon orkar leva. Men det gör hon. Hon lever med sina glänsande ögon. Hon glänser i all sin prakt och lyser av godhet, värme och hopp samtidigt som jag inte vet in eller ut om godheten regerar ondskan eller om ondskan regerar godheten.