Suget kräver sitt offer och jag föder mitt beroende.
Tunna skåror i ärrad hud, hur det sticker och svider.
Hur minnen kan göra så ont, en levande kopia blir en vålnad.
Att ligga i fosterställning och skaka, vatten som slickar de senaste öppningarna mot mitt mörka inre.

Jag fruktar att bli sådan igen.
Sängliggande, utan någon som helst önskan på hjälp från en oförstående utsida.
Hur jag gick sönder och tog hela familjen med ner i djupet.
När allt krackelerade och föll, den bubblan vi kallade gemenskap sprack.

Och jag lovade inte göra om det.