när de är rädda far darrningar längs själshuden

och de känner sig nakna inför den brutala sanningen

sanningen såsom den utger sig för att vara

en verklighet


i upplevarens apparat skändar den naiva trosuppfattningar

emedan medlevarna står storögda bredvid

endast hoppfulla om det de kallar förskoning

från verkliga känslor


den som har erhållit mod under livets strapatser och bravader

vågar också härmed möta sin rädsla samt det ofog

det dessutom för med sig i form av allienation

i det verkliga miget och jaget


men skam den som ger sig talar då den svåra vägens tankar

till lättjan som sitter på förstukvist med upplagda fötter

och vilar sig ignorant genom storm och åskväder

i verkliga mått mätt


till synes obemärkt låter han dropparna regna över ansiktet

blinka, titta bort en stund för att sedan återkomma

med ord om att medlidande inte finns på riktigt

i verkligheten