Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Amparos kullar




Solen sjunker sakta
bakom Amparos kullar

molnen vandrar
i sakta vittnesskap

myrorna bär kapade löv
till sina hem

~

Jag såg idag åter
rynkorna i ditt ansikte

och blev förälskad
i deras berättelser

~

Håller jordgolvet längre
än golvet av sten?




Fri vers av Mikael Lövkvist
Läst 782 gånger och applåderad av 15 personer
Utvald text
Publicerad 2011-10-01 19:02



Bookmark and Share

  Linda CH
Bokmärke!
2011-11-14

    © Birgitta Wäppling VIP
Det är något i den här dikten som stannar kvar och ger en eftersmak. Tiden, vördnaden inför livet, samhörigheten.

En dikt att återkomma till.
2011-11-11

  Anna Frölander
Tiden, det är det jag tänker på när jag läser din text. I alla tre delarna är den påtagligt nära. Att åldras, förgängligheten. Just de saker som jag har svårt att greppa, som ger mig svindel men här har du samlat det så varsamt och stilla att det hela tycks bli lite mer greppbart (för en stund). Och jag håller med om det Nina skriver om hopp. Så är det.
2011-10-12

    Melona
Det här blir för mig som en påminnelse av hemkomst. Att stryka blicken över dessa kullar, förnimma himlen bakom molnen och sedan återgå. Ansiktet, berättelserna och spåren av livet på en annan människa. Hur gåtfullt man vill förstå. Sträcka sina händer och känna därvid. Vid spåren och tiden. Hålla nuet i sin hand och kanske sträcka sig efter tidslinjen. Vilken grund är starkast.

Ja, varmt. Som innerlighet och tacksamhet.
2011-10-08

  Nina V A
Awww Mikael du rymmer så mycket liv, värme, empati och medvetenhet, man vill liksom bara färgas in och vecklas ut i alla sina skiftningar av människa. Jag känner hopp när jag läser dig, dina texter och kommentarer, och det låter ju totalpretto eller helt märkligt galet men världen behöver hopp. Det är gott att häkta därvid. Bära in. Jag tror du förstår :)
2011-10-02

  Nils Teodor VIP
Det är en glädje att läsa dina ord
de värmer med en härlig känsla
2011-10-01
  > Nästa text
< Föregående

Mikael Lövkvist
Mikael Lövkvist