I

Her Onu vandrade ett steg i taget. I den meningen så var han en livskonstnär. Han bemötte vart ögonblick med varsam och intensiv uppmärksamhet. Han brukade säga att det innevarande ögonblicket är formligen allt som vi har till foga. När jag tänkte för mycket så brukade han råda mig att känna mera och att lyssna på min andning. Han brukade också skratta gott då folk påstod att det här med upplysning och uppvaknande var något komplicerat. Han brukade le varmt mot mig och säga att vi är alla alltid upplysta. Det var lätt att tro honom ty då han sa dessa ord så lös hans ögon, och då jag tittade in i dem så kändes som om också jag och mina egna ögon lös. Det handlar bara om att våga låta sig landa i nuet brukade han säga. Ha sa också att våra bästa läromästare är djuren, spädbarnen och växterna i naturen. Han sa att speciellt vi vuxna, med allt vårt tänkande, projicerar illusioner mot världen som gör att vi känner oss separerade från den. Han brukade råda mig att gå ut barfota i naturen, att känna gräs, sten och mossa under mina fötter. Han sa att alla ögonblick är våra läromästare och att vi kunde finna livskraften enbart genom att vara fullt närvarande. Han brukade leva som han lärde, den gode Herr Onu. När jag pratade kändes det som om han lyssnade till var stavelse, bild, ljudvåg som min röst gav upphov till. När han vandrade såg det ut som om hans fötter kärleksfullt masserade gräset. När fåglarna sjöng hajade han formligen till, som om de undervisade i livets mysterier. När han kramade om mig så kände jag mig fullkomligt älskad.


~