Hon torkar inte tårarna, låter det uppsatta håret vara, det är ingen mening att gömma sig. För hon vet att ingen ser henne. Hon är lika verklig som de klistrade vattendropparna på andra sidan fönstret men ändå inte. Ändå är hon bara där som en svag skugga av vad hon en gång var, en spegelbild, dränkt i tårar. Hon finns inte, ingen vet vem hon är eller vart hon är på väg. Hon är en illusion, den vackraste av dom alla.

Hennes släpande steg skrapar mot marken. Frosten biter i det bara skinnet och hon huttrar till. Hennes röst är hes, ovan att tala, hennes läppar frusna och blå. Hon drar jackan tätare omkring den tunna kroppen, tömd på lycka och omsorg, tömd på liv.
Hon går går med snabba steg, rädd att någon ska höra henne vara i vägen för den kalla vinden som sveper över landskapet och drar snötäcket tätare omkring jordens yta. granarna tyngs ner av snön, liksom livet ligger tungt över hennes axlar. Minnen och förluster trycker ner henne, gör henne oförmögen att sträcka på sig, visa vem hon är. Hon är gömd i sitt inre, allt för rädd för att komma ut. Alltför rädd för att inte passa in, bli lika utfryst som hennes bara hud i den kalla vinden, alltför rädd för att där förfrysa, falla död ner. Dö bland de andra, men ändå så långt ifrån. Dö, för inse att inte heller då finns det någon som bryr sig.