Jag har alltid varit en som kämpar.
En vars segel alltid lutat.
Men inte längre kontrollerar jag mitt arbete,
min vardag och mitt liv
mina handlingar och åsikter
mina reaktioner och depressioner


Är bara

stoft som samlats

av andra.


Och jag kan knappast minnas
hur många gånger jag varit vid
bristningsgränsen men
fortfarande har utgångspunkten
distanserat sig så pass
att jag aldrig kommer att få veta
anledningen till att jag känner
för att dö varje dag.


Varje gång har jag desillusionerats
att skiten vilar på en högre makt

Men jag kan inte vara normal

inte heller vansinnig

knappt ens befintlig

i min sjukliga syn

på det liv som uppenbarar sig

helt felfritt.



"Varför skadar du dig själv?"
"Varför sover du inte?"
"Varför skrattar du inte?"
"Varför gråter du inte?"
"Varför lever du inte?"



Jag önskar bringa mitt liv till sådana extrema nivåer
att tillochmed de knappaste petitesser
har en direktrelation till varför jag
är den jag är,
lever som jag gör,

Fuck it.


För då stormen har avtagit
kan ingen mänska bevisa
att den någonsin varit där.


"And the music at his funeral was ridiculous...
Jolly and senseless"