Septembersol
varma klippor och isblått hav
tångruskor synliga
i det klara vattnet
närvaron av
sommarens totala frånvaro
så kompakt
i värmen

nästan
tryckande

närmast
oändligt
sorgligt
hur blöta fötter som daskat mot
det ljumma urberget
närapå
alldelles nyss

nu
tystnat

de få djuren som åker omkring
gör djursaker
till synes
nästan lite
desperat

bland några ensamma blommor

den där stenen
med mossan på
och grästuvan brevid
i den lilla skrevan
som badar i ljus
gottar sig
luktar av liv

kunde ha varit ett eget universa

tanken på att den fanns där
också på midsommarafton
när det festades inne på land
skratt och gemenskap
och att den kommer att ligga kvar där

i vinter

en ensam sten
på självaste julafton
när elden sprakar i hemmen
och det doftar av kryddor
delas ut presenter
att den ligger där ensam

då

blomstänglarna vissna
är så fullkomligt
hjärtskärnade
att jag måste sätta mig ned

min skugga
faller över marken omkring mig
men
är också den
bara
temporär
på jorden