Jag upptäcker då jag släcker ner den sista resterande ljuskällan
Hur kroppen öppnar sig som en varsam blomma
Och blottar ens sinnes nektar
Ett blanksvart öga tidigare förslutet av färggranna blad
Ser världen då den är som sprödast
Som en glimt ur ett hål i dimman

Den blickar inte tillbaka, den närvarar bara
Fram tills lyset tänds, återigen
Och kroppen bereder sig på
att återigen bli av köttsligt trä
Haltande vek men karg på ytan

Skräcken slår en, följt av en euforisk ångest
Hur man är iakttagen, minderårig, oviss
Barnakänslan sträcker sig utanför rummet
Och så trängs man med väggar
Luften kämpar emot, igen.

Ett svidande begär att släppa kroppsdelar åt det fjärran
och låta sig dras åt det så förflutna att man inte längre
Vet om man finns, vad som existerar,
utöver konturerna av de alltmer synliga objekt
Som hindrar en från att bli ett med sin omgivning
Och ett svidande begär
Att aldrig ha nyttjat livets gåvor
Som bundit en samman
Med den moderliga vardag
Som inte längre finns

Nattetid, då man glömmer
Att framtiden är en fattig replika
av gårdagens torra, förslutna färgdräkt
Runtom ens bortglömda inre djur