Jag tänker högt här, kanske hjälper det någon...
Jag har alltid varit kristen i mig själv, jag hade det inom mig.
Jag gick i skogen och samtalade med Gud.
Jag gick i söndagsskolan och flickklubben och samlade klistermärken...
När jag kände mig utstött hemifrån flyttade jag ihop
med min första sambo... hade dåligt samvete
över det men kände inte att jag kunde gifta mig...
det var bara fel, det slutade med hans död.
Sen fick jag ett barn , gifte mig och fick
två barn till. Det slutade med skillsmässa efter bara sju år.
Gick på en gång till ett särboförhållande utan
Gud...halvhjärtat så att säga...jag hade inte frigjort
mig från det förra förhållandet.
Sen har jag haft flera förälskelser och hittat mig själv
efter en djup kris med den kraften som kärlek kan ge.