Mörka stunder i mitt minne kommer ibland till mig. Då var de inte så trevliga och jag  försökte bara göra det bästa ur den uppkomna situationen. Min granne, en gudasnäll man, jobbade då för flera år sedan på ett hönseri. Detta är helt preskiberat nu. Han höll mig och en granne till med färska ägg. Jag klippte hela häcken mellan våra trädgårdar två gånger om året för att ge lite tillbaka. Han brukade också hjälpa mig med översynen på gräsklipparen på våren och andra saker som tillhörde trädgårdsarbetet. Mannen hade en fru, och vi var mycket goda vänner. Vi pratade en stund om vi såg varann i trädgården men vi sprang inte in till varandra hela tiden. Vi hade en trevlig grannrelation.

Denna dag det gäller, var jag så himla förkyld och med feber att jag inte alls var att räkna med. Grannen knackade på dörren och undrade om jag vill ha några höns, levande, som jag kunde slakta själv. Ja, han menade då att jag kunde be min äldre bror som han också kände, att slakta dem. Jag sa ja, och nu hade jag en stor låda med 10 höns i garaget. Jag tittade till dem och gav dem mat, men orkade inte ringa till min bror den kvällen.

Nästa dag försökte jag få tag i min bror, och efter många försök svarade han, men han var i Tyskland för jobbets räkning. Han bad mig ringa till hans son, som han lärt upp att nacka höns. Jag ringde och de sa att jag var välkommen med hönsen. Höns är mycket kloka djur och känner nog av sitt öde när de packas i en låda. Jag tyckte så synd om dem! Både min svägerska och jag sa att vi inte ville äta av dem. Min svägerska kunde inte husa dem levande heller.

Vårt beslut blev, att min brorson nackade hönorna, och min svägerska och jag grävde en grav till dem. Tio hönor som lagts i en massgrav är inget jag är stolt över att ha varit med om. Men vi kunde inte göra annat då, tyvärr.

Jag skulle haft sagt Nej Tack! till min granne, som ju bara ville vara snäll. Jag skämdes så efteråt, att jag faktiskt inte ville berätta något om massutrotningen för dem. 

När jag flyttade återgäldade jag dem med att de fick min katt som var en van utekatt, och som brukade gå in till dem och fånga möss i deras garage. De blev väldigt glada för katten, och hade honom i ca tio år, innan han lämnade livet för en bättre kattvärld.

Mina grannar är fortfarande mina vänner, och läser dem detta får dem nog ett gott skratt så här femton år efteråt. Tragiska situationer kan man skratta åt när man fått ett litet perspektiv på dem. Det hjälper inte att gråta :)

(c) tk.