Med ensamheten som min enda vän,
kaffet min trogna kompanjon,
sätter jag mig ned,
och skriver igen.

Mitt liv i en enda stor förändringsstorm,
men jag trivs bättre nu,
i allt detta nytt,
nu när allt börjat ta form.

Men tillbaka på ruta ett,
sa förväl till min största källa,
av tröst, av lust, av förståelse,
det var allt annat, än lätt.

Jag saknar att vara kär,
det är en bortglömd känsla,
någonstans därute, finns,
någon för mig, på denna sfär.

Ömkar min tid,
tittar, söker,
men inte finner,
någon att, vila bredvid.