Han tyckte
det var omöjligt att leva,
det var så lätt.

Han var allätare
stoppade världen i munnen
och det mesta smakade.

Likväl spottade han ut det.

Hans inre var redan upptaget
men alltså
ändå
ständigt och ettrigt
hungrandes
efter det,
ja just det,
som fyllde honom.

Hans mättnad
var hans hunger,
hunger
den enda mättnaden.

Han skilde aldrig
på mat och människor,
dött och levande
eller för all del
levande dött.

Det hade ingen betydelse.

Han visste
han levde
med ett spöke
eller
som spöke
någotdera var det.

Skillnaden är hårfin.

Det är som in- och utsida
bara skulle byta plats.

En annan sak
han nästan visste
var det här med känslor.

Han hade sån
nära kontakt med dem.

Men inte vems
de var.

Det var som att tippa kryss
på alla tre alternativen.