i en Sisyfos-symfoni snurrar jag
stora cirklar runt små cirklar runt
ännu mindre cirklar

det finns en takt en otakt
utan takt och ton otuktad
otyglat praktfull men så
svår att hitta stegen till

koreografin står att spås
i handfatets vattenvirvel
i snöflingans kristallisering
i glänset av tusen makrillfjäll
och jag är ännu inte galen nog att
förstå språket så jag
snurrar
snurrar
för att sluta mina ögon helt

så jag kan öppna dem nyfött blå igen
dansen är min börda mitt runda klippblock
som ständigt rullar
rullar ner
den enda konstanten är kaos
ordning är endast en av kaos
oändliga möjligheter
det är en konsert i min själ
mitt jag
och jag jag
dansar
dansar
tills benen inte längre bär
och då i stormens öga
är jag äntligen