Tomheten är dess rätta namn stenen i mitt hjärta är en hård knut
jag jagar var dag efter sanningen



en mening med att stiga upp ur sängen till en åter förgråten höstdag i oktober mörkret


dagarna famlar sig ihop likt stora eldhärar jag betraktar hösten från mina fönster ögon men min kropp når inte utanför det verkliga livet den lilla flickan kurar i dagarna ända gömd i sin stora lägenhet utan att ha förmågan att gå ut och möta livets vindar mot hennes kind


något har fängslat henne med kedjor i hemmets mörka vrår hur länge ska hon orka att isolera sig från omvärlden finns det ingen som kan släpa henne ut ur dimman som ligger kompakt i hennes själ och värker


tårar faller från hennes kinder och hon blir allt svagare för var dag 82 kvm har blivit hennes enda språngbräda att röra sig omkring i hon ropar är jag ensam om det här ska jag bli galen när jag inte vågar möta världen precis som den är