Inre stabilitet, sa du. Jo jag lyssnar, du begär att jag ska springa när jag inte ens kan gå.Vad tror du jag gör här om jag var klart utmejslad med fulla konturer. Flytande fram med strömmen, söker jag vägen jag inte känner. Kantrar, faller, hittar igen. I en tunn silverlina håller jag fast i min egen tillit. Det enda jag har. Tror du att jag trivs med mina blottor? Vackra likt utslagna tänder i ett tryne. Tror du inte jag ser jag med hur dan jag blivit? Förblindad av sorg, ett vemodsruckel, insvept i ett rosa skimmer av känslor av pastell. Indränkt av min egen stora konstnärlighet, min själs subtila egenart. Tror du det, att jag inte vet om mina unkna brister? för att du ligger lågt och inte säger det rakt ut. Hur kan du begära inre stabilitet från nån som fallit i bitar, ligger likt krossat glas på asfalten? Var är din ödmjukhet då? Eller är det rädslan som talar sitt kryptiska språk. Kallar,lockar och motar tillbaka. Sätter en prydlig etikett på och avvisar i dunkelhet. Avvärjande, förnekande, besvärjande i feghetens grågröna klädnad. Tror du de, att du kommer undan med din snabba manöver?

Touché där gick jag i sank, ger dig en check in blanco.