Skamsen över att det hela ockuperar, degfragmenterar och diverse annat som jag inte brukar tänka på.ur.fram och genom.

Vaginala åtgärder på tonårssätt eller något som man fantiserat om, den dagen mina ordval inte står ut eller gör sig till känna som intelligenta.

O så svåra genvägar man tager för att kontakta och jämföra, jämförelsen finns till i tryggheten och tryggheten i de lyckade avslut som dagen innehåller.

De citat som sprider sig och spindlar sig i venerna, så syrefattiga som de blivit under uppspänningar och den tillförsel, törst tröskel som dem passerar under varje till och av vändning.

Proppa filmer fulla med allt som man icke kan finna i realtid , pressa in all musik. teknik och kärlek i en och samma super åtta inspirerad rulle med alla förväntningar och stämningsmelodier så stoppade och synkroniserade så att man gifter sig med tanken och sedan ligger i pargrav i resten av tiden.

Jag skulle vilja sluta, lägga ner, och bara ta upp och ta till mig allt det som känns varmt, allt i real och reaktionstid. Få gensvar och göra sig märkbar, hitta samma och fälla dramatiken som pålar under husen...

Förhoppningsvis drar sig åren samman i mig och någon annan som inte far så mycket större sträckor än jag själv...Ett soundtrack gör all skillnad i världen för hur allt befinner sig, var och när....En större sträcka obehag borde alltid leda fram till något vackert och överkompenserande dimmigt...

Tacksam bugning till de som visar än in på felspåriga vägar, drar undan mattor och tänder eld på teckningen du ritar och visar upp...Hat och mat är det jag föder av, nu måste jag hitta det tredje elementet för att bli fullständigt otänkande ett slag...