Jag har aldrig levt så glöm förväntningarna
att jag ska ha någon form av
vidare liv att ge dig
utöver den vackra insikten att livet
fortfarande aldrig kommer finnas där
för mig och någon i min närvaro

Jag har väntat på att det skall komma till mig
och ersätta apatin med eufori

Och jag har varit en nya sortens dumskalle
som trott att livet, det oförutsägbara, pretentiösa

Ska uppfylla det på samma sätt som

jag hade kunnat uppfylla det genom att inte vara
den jag är, och i all enkelhet göra det som inte går
att utföra.

Jag hade kunnat bli Icke, ett Anti-Ego

Springa för alltid ifrån min andra framtid
och i farten inte hinna undra
vem jag faktiskt är -
och om min jordeplats har ett
ändamål annat än som ett maskineri
har ett utgångsdatum

Vad bittersött
fastän det i slutändan
uppenbarar sig att jag
mest är vardagstrött

...

Tänk om jag varit mer som dig
och mindre som det hålrum du ser som vackert
i mina urholkade ögon som bara säger
den sanning de inte kan dölja

Men trots det ser du inte
hur jag bara romantiserar min inre djävul

Och är det inte vackert,
att säga att något är skituselt
och kalla det konst!?

Viljan att utplåna för att aldrig glömma
att världen inte är någon djävla lekplats;

Det jag fick lära mig från början


Det är ett under att jag ännu inte har
tagit distans ifrån eller fysiskt utplånat
alla jag älskar för att inte återigen
skakas av när de gör mig detsamma

Och jag vet inte hur fan jag ska få dig att fatta
varför jag inte vill att detta skall hända dig.



Du kommer se, men tills dess får jag dra på mig
min naiva, bittermuntra mask och kalla mig mitt namn
innan det ändrar beskrivning av andra

från att ha varit den givmilda sorgsna
till den psykosocialt vansinniga -

En ful vit målning på ett slitet svart ark
borde inte göra så ont
att riva sönder