Min mormor var den bästa
jag hälsade på varje dag
sedan jag lärt mig gå
Hon blev lika glad som jag
varje gång vi träffades.
Hon pysslade i köket
jag täljde med en liten kniv
där på golvet bredvid spisen.
Mat blev det ofta
jag älskade palten med mycket fläsk.
Jag följde henne och morfar till fjällen
och fiskade bland myggen.
Efter hjortronplockning när jag var tio
berättade hon hur trött hon var
och visade hur det dunkade i en åder
på vänster fotled. Hon fick en hjärnblödning
och blev delvis förlamad, fick svårt att prata
haltade fram mycket sakta. Snart måste hon
åka i en rullstol som morfar sköt framför sig.
Vad jag tyckte synd om min snälla mormor
men jag var samtidigt lite rädd när jag inte förstod
vad hon sa och det skämdes jag för.
Morfar var helt underbar när han tog hand om
sin älskade fru. Han kunde gå ut med henne hela dagen
han tröstade henne när hon grät för att hon inte
kunde göra sig förstådd. Han lärde sig hennes språk
och förklarade att hon var som förut och tänkte klart
fastän vi andra trodde hon blivit "underlig".
Sista bilden jag har av min fina mormor är när jag är 13 år
och hon stöttar sig på mig och ler med sitt sneda leende.