En svettig bil andas tungt i regnet. Asfalten rusar under däcken där vatten flödar. Pissgula höstlöv smulas sönder. I denna hastigheten hörs ett öronbedövande muller från luftmotståndet som drar i allt den får tag på. Dropparna bildar diagonala kanaler över sidorutorna. Bakom slits partiklarna upp och virvlar som i en orkan i miniatyr.

Mannen tänker: Jag kan anordna en stadskupp i konstens namn. Det kommer lösa allt. Avrättningar för att skapa debatt. Alla problem kommer vara ur världen. Dödlig konst. Lika knivskarp som en jordbävning då den med osynlig egg hugger sig själv itu.

Frustande stängs motorn av. Regnet smattrar mot taket, framför bilen står ett betongpalats. Däri jobbar mannen som telefonist, på helgen extraknäcker han med att sälja information till högst bjudande. Hur hamnade han här? Han skulle ju bli konstnär, men var inte tillräckligt provocerande. Konstverken skapade inte debatt, var inte politiska, partiska. Det är inte bra nog, konst är konst i hans värld endast om den skapar debatt. Detta är i alla fall det som sägs, egentligen är konstvärlden ett nepotismens herravälde. Därför jobbar han som telefonist och kommer alltid att göra det.

Molnen har spruckit upp och ljuset slår genom vattenpölarna. Hela den nytvättade världen glänser.Mannen sitter med stängda ögon bakom ratten; han behöver en femme fatale som kan förstöra hans liv. Han behöver vakna och upptäcka att han är en vardagshjälte mitt i en pulserande spionhistoria med shoot-outs och mysterium.