Min hand drar lätt över portföljen. Ringarna klirrar mot varandra. Klockan visar 15:22 och jag borde ta mig mot arbetsvagnen. Jag har ändå ganska många timmar att ta ikapp från förra månaden. Men det är lugnt, det är mitt eget val hur jag vill lägga upp mina pass. Fy fan vad trött jag är på allt fläng hit och dit. Medicineringen verkar inte funka för jag skakar fortfarande lika mycket då jag vaknar varje morgon. Dum som jag är trodde jag reklamen och la en halv månadslön på att köpa vitamincigaretter som lovade mig att jag skulle slippa sovkramperna. Den där vita tjejen som lugnt sover drömlöst. Den där blonda modellen mellan de vita lakanen. Hennes produkt är en stor bluff.

Arbetsvagnen sladdar upp framför glasperrongen på femtioandra våningen i ”Glaspyramidens Livskomplex”. Lägenhetspriset ligger så otroligt högt just nu men det finns inget att göra åt det. Marknaden vänder nog snart och det är ingen mening att klaga. Alla klagar jämt på allting så det blir ingen vettig debatt. Brennströhm sitter där och vrider på sitt pressveck. Det verkar som om hon haft det stressigt i morse eftersom hennes ena axelklaff är oknäppt. En petitess som endast pedanter som hon själv bryr sig om men en blick mot arbetstavlan avslöjar att hon fått virusstädningen idag. Hon hade förmodligen fullt upp att rensa våra hårddiskar innan kontrollpatrullen från huvudkontoret skulle komma vid arton tiden. Vanligen brukar de flesta slarva med virusstädningen och bara arbeta av de uppenbara problemen, men inte Brennströhm. Hon förstår inte att kontrollpatrullen är en charad för att vinna trovärdighetspoäng bland kunderna. Pedant som hon är har hon ett helvete framför sig. Två månaders slarvstädande att rensa.

Medan vagnen bromsar in för att släppa förbi ännu en kamelkaravan vid Östra Hamngatan tänker jag på min portfölj. Sweet release here I come. Jag har alltid velat jobba högt upp i ledningen för något stort företag. Betyda något. Finnas till för en anledning och allt det där. Det är ju trots att det som vi blivit lovade genom all kultur. Senast i förmiddags såg jag ---------- på TV......

Vagnen skakar till ordentligt och falltjutet trycker. Vi tar alla tag i våra handtag och lutar oss bakåt medan styrmotorerna stängs av och

*Pubabidabidabida*

vi faller ner i Götatunneln. Josef K. passar på att ta sig en flourcigarett, man måste ju tänka på hygienen tider som dessa. Götatunneln utmärks av någon form av sterilt flott som dammar rutorna brukar K. säga. En märklig kuf totalt upptagen av att resonera kring att systemet inte omhuldar honom tillräckligt.

Det finns ingen som ger honom en plats brukar han säga. Var skall man finnas? Var är mitt liv?

Trots att lever vi ju i ett fritt land, brukar Brennströhm svara. Du väljer själv! Bli vad du vill! Själv skall jag bli kung över Västra Skottland. Måste bara komma in på rätt utbildning först och det är därför jag jobbar här. Få lite erfarenhet av arbetslivet och så vidare.

Fjäderpennorna krafsar. Skrivmaskinerna skallrar. Mössen piper. Dessa vidriga varelser med svansarna fastsydda. Jag hatar verkligen tunnelns väggar som blinkar av kretskort. Älskar landsbygden. Spinnrockarna. Långsamt roterande väderkvarnar. Velociropedernas lugna tuffande. Solpanelernas glans under sommarsolen. Sola i bikini under den brännande solen. Dansande pollen och svala skuggor under dataservrarna. Inget går upp mot en dag på landet. Det skulle vara en seglats med något av Okta Lines karibiska knakbåtar. Vind i seglen! +----------*§ Torrt trägolv gungandes till vågornas kommando. Nacken rycker till.

En av Busta-Cops patruller har stoppat vagnen. Ända sedan högsta domstolen beslutade om att deras monopolliknande ställning på polismarknaden var olaglig har de minsann visat framfötterna. De konkurrerande polisbolagen får det inte lätt när de skall försöka etablera sig. Dessutom har de en ovanligt tuff policy och är hårdare än sina konkurrenter, vilket uppskattas av kunderna. Jag plockar fram mitt skolattest och visar det för konstapeln. Han läser av chipet med någon apparat och ber om att få se mitt BC-ID.

Jag är inte kund där, säger jag kort.

Han lyser mig i ögonen med pannlampan och ber om ursäkt. Det såg tydligen ut så på min klädstil. Jag bryr mig inte. Det är mitt val att ha dessa kläderna på mig och han får gärna ha fördomar om han vill. Det är hans problem.

Vi lämnar vagnen åt sitt öde och stannar upp över Avenyn. Paradgatan är fullt av turister som tar foton på alla maffiga komplex som omger promenadstråket som skär staden itu. Längs kanterna ligger H&N:s klädfabriker. Göteborg och resten av västra Sverige är en del av H&N-koncernen. Hela världen ägs i princip av fyra företag: H&N, IKFA, Addle och Gooble. Hur som helst har vi jobb. Jag är glad att jag har ett kontorsarbete och slipper sitta i värmen med symaskinerna. Men det är bara att acceptera att Kina sedan länge är tjänstesamhället vi arbetar åt. Kina är delägt av IKFA och Gooble.

VD:n för Sverige valdes om nyligen i en personalomröstning. Omvald och kvar i toppen av glaspyramiden sitter Donald Windsorf. En äldre kvinna från USA som alltid bär med sig en Parson russell terrier under armen. Konstigt nog verkar hundfan aldrig växa upp. Det är nog olika valpar varje dag men de ser likadana ut.

Innanför vallgraven, på en liten krog med kraftiga neonljus, sitter tre unga killar. En av dem tittar över axeln mot en TV:n i baren. De andra tittar ner i bordet och ritar krumelurer med fingrarna i ölskvättar. ^**^¨¨------ .&¤% En liten stund kommer och går. Sedan utbrister den längsta av dem, en kille i tjugoårsåldern med monokel och pipskägg; "Alltså killar, det här har spårat ur."