Saxofonen ljuder friskt och klubben är fylld med rök,
alla filterforskare kanske vet men på ett vackert sätt struntar dom i
faran med rökningen.
Männen har hattar allihopa och stålet i lyktstolparna ser tyngre ut,
ett mer nöjsamt konstverk om man så vill.
Det känns som New York men Stockholm håller också, ta mig fan,
storstäderna mår bra trots att depressionens tid är nu här i stan.
Språket är på ett annat sätt och det artikuleras annorlunda,
alla låter åldrade men pigga, pianot klinkar snabbt likt konversationerna,
whiskeyn dricks och en del av rökmolnet smiter ut när fler personer träder in i denna svartvita tid,
en värld värd att prova.