den rädda jorden
skälvde under tyngden av
de hänsynslösa människorna

hon kände sig sjuk
en feber som växte inuti
som om hon skulle spricka sönder

hennes lungor kändes ansträngda
luften var så förorenad
att det kändes som om hon skulle kvävas

rädda moder jord hade gjort allt
för att få människorna att förstå
att de gjorde henne mycket illa

som de levde nu

rovdrift, skövling, utsläpp
och allehanda övervåld mot henne
människan levde inte längre med
naturen

de bekämpade den

Moder jord gav dem kraftfulla tecken
jordbävningar, översvämningar, flodvågor
ozonhål, våldsamma stormar
smältande glaciärer
men ingenting hjälpte

trots att människorna
förstod moder jords varningar
var de för giriga för att bry sig

rädda moder jord skakade och suckade
innerst inne tyckte hon ganska bra om människorna
i alla fall hade hon gjort det innan
innan de började göra henne så illa

nu var det som om de hade glömt bort henne
i sin iver att leva i lyx och överflöd

brydde de sig verkligen inte om        
att hon var döende?

moder jord samlade sina sista krafter
för att skaka av sig människorna
hon hade beslutat sig för att försöka
släppa loss allt det som människan kallade för
naturkatastrofer
på en och samma gång

ett sista desperat försök för att överleva
som skulle avslutas med en gigantisk
översvämning för att skölja rent alla sår
som människan orsakat henne

hon tittade olyckligt upp mot månen
som för att få en bekräftelse
på att hon gjorde rätt
och tyckte sig se att han
nickade åt henne

sedan övergick skälvningarna i
allt kraftigare skakningar
och vindarna växte till våldsamma stormar
allt svartare moln drog över jorden

nu fanns ingen återvändo

P.G 20111031