Jag var en gång så levande och vacker. Likt mareld glittrade mina ögon och hjärtat det log.

Med dig flöt jag lycklig i ljumma framtidsströmmar och solens första strålar smekte varsamt naken hud.

Likt ett evigt eko klingade mitt skratt mellan silverskimrande schifferväggar och sjöng om det som var vi.

Vi tappade bort oss i målade grottor och delade daggen från morgonens bägare.

Men så sa du orden som likt en armé rämnade mina omsorgsfullt byggda fördämningar.

Som vilda forsar fick tårarna mina mungipor att rosta och fastna i meningslösa formationer.

Ögonlocken vissnade som rosenblad i en bortglömd trädgård. Och de ögon som en gång var himmelsblå doldes för alltid.

Mina steg som så lätt och bekymmerslöst svävat framåt släpades tillbaka till dammiga hörn tyngda av ensamhet. Där stannade jag för att återigen mumifieras i museets mörkaste vrår.

Det som en gång var vacker och glittrade av guld, fick du att lämna livet och vissna till slut.

Jag var en vacker blomman som slog ut en gång för dig, men likt dagsländan väntar jag nu på att dö. Efter blott en dag i ljuset.